På scenen står en urläcker tårtliknande skapelse – fluffig och överdådig, med många olika färger och textila material.
I den bor en päronlik familj, med fantastiska huvudbonader. Föräldrarna fullkomligen älskar päron, och vill så gärna ge sina barn det bästa – färska päron till efterrätt varje dag! Ja, kanske till frukost, lunch och middag också. Men barnen vill hellre ha mjukglass med strössel och dataspel.
Den Augustprisnominerade poeten Athena Farrokhzad debuterar här som dramatiker med ett absurt och poetiskt drama, fyllt av ordlekar. "Päron" är förstås dubbeltydigt, men det skojas också om "förbjuden frukt" och att man inte får "blanda ihop äpplen och päron".
Kärnan, om ni ursäktar ordvitsen, i historien är något mera allvarlig. En familj har tvingats fly från krig och förföljelse och föräldrarna när en längtan efter det gamla hemlandet, "Päronlandet". Ämnet är förstås angeläget. I den unga publiken finns nog flera med rötter i andra länder.
Dessutom kan man ana konsumtionskritik, post-traumatisk stress-problematik och en uppmaning att våga vara sig själv. Men problemet är detsamma som i Ung scen/östs lågstadieföreställning Om vi kunde gå hem till mig – där handlingen var avancerad och svår att hänga med i, även för oss vuxna.
Sex-sjuåringarna i publiken sitter tysta, avvaktande och storögda, och intresset tycks svalna när den visuella överraskningseffekt lagt sig. Det är synd, eftersom föreställningen dignar av bra idéer och välvilja. Inte minst från skådepelarna Astrid Assefa, Ardalan Hakimi Fard, Maria Granhagen och Jenny Möller Jensen som bjuder på fina insatser med sprudlande energi och engagemang. Men när skådespelarna på en efterföljande frågestund känner sig manade att förklara att manusförfattaren tvingades fly från sitt land blir det ett tecken på att pjäsen inte har nått ända fram.