Problem nummer två är att den här musikalens svagaste punkt är sång- och dansnumren. Den kan exempelvis inte mäta sig med Rob Marshalls filmatisering av Chicago. Musiken sker endast i drömsekvenser och ändå känns den omotiverad. Musikalnumren kommer i vägen för historien. "Nine" är uppbyggd av vulgära klyschor och tungt ögongodis. Att se Penelope Cruz göra sin bästa synderska-imitation i klarröda och svarta dräkter är både ljuvligt och osmakligt på samma gång. Om det räcker för dig, så är filmen värd pengarna.
"Nine" är baserad på en Broadway-musikal som i sin tur är baserad på Fellinis 8 ½. Här handlar berättelsen om Guido Contini, stjärnregissör som behöver en succé efter flertalet floppar. Samtidigt är hans liv en salig röra av girighet och kvinnoaffärer. Hans självupptagenhet står honom upp i halsen. Trots stjärnglans så känns majoriteten av kvinnornas insatser onödiga.
Egentligen är det bara en historia som intresserar, den om Guido och hans fru Luisas relation, som hade förtjänat lite mer utforskning. Daniel Day-Lewis och Marion Cotillard som makarna är det bästa med filmen. Day-Lewis som ännu en gång lyckas bli sin karaktär, som ändrar kroppsspråk och form beroende på vem han spelar. I "Nine" bär han axlarna högt upp av nervositet och stress. Cotillard förkroppsligar älskaren som minns kärleken blott som ett gammalt minne, med sorgsna ögon. Det är i deras relation man känner av att Anthony Minghella, den numera avlidne regissören, gjort sitt avtryck som manusförfattare. Men det är en längre väg kvar till riktig kvalitet.