Paradgatan Stalinallee
Berlin i ruiner 1945. Men det tog bara drygt ett år innan hela Stalinallee byggdes upp med sina 3.000 bostäder på 2,5 kilometer i längd. 1953 var det klart. Bostäder med hiss, centralvärme och jämförelsevis generösa ytor. Det gick med politik.
En vacker allé, mitt i Berlin, från centrum och rakt österut. "Om man fortsätter kommer man till Polen, säger Ylva Queisser som samarbetat med fotografen, Lidia Tirri. Bilden är beskuren på höjden.
Foto:
Av de första ettusen lägenheterna gick drygt hälften, 550, till arbetarna, resten till partifunktionärer och andra tjänstemän. Det var lättare för partimedlemmar att få lägenhet. En av de intervjuade berättar dock att han backade. "Det räcker att träffa arbetskamraterna hela dagarna."
Men fint var det, alla fasader hade kakel från porslinsfabriken Meissen. Det var vackert som om det byggts för administration, för offentlig förvaltning.
Här fanns massor med ungar.
"Idag känns det inte längre som mina kvarter," klagar en kvinna som bott där sen början. "Det finns ju inget folk ute, det händer ingenting längre."
Idag är det kult att bo här. Och dyrt för de som inte har gamla kontrakt. Säkert mycket mer tyst och stillsamt.
Historien om Stalinallee som numera och sedan 1961 bytte namn till Karl-Marx-Allee, visas på Arbetets museum av sociologen Ylva Queisser och den italienska fotografen Lidia Tirri. Båda bor idag i närheten av Karl-Marx-Allee (även Karl Marx Strasse finns, det namnet är det inga problem med) som ännu är en av paradgatorna i Berlin. Men statyn av diktatorn finns inte kvar.
Ylva och Lidia har gjort intervjuer med människor som bott där länge och som en gång var engagerade i projektet.
De som bott där från början har fortfarande en låg hyra, men för övriga gäller hyrespriser som i övriga Berlin. Men idag är området byggnadsminne och skyddat mot större ingrepp, men det har renoverats sedan byggtiden.
Utställningen är en gedigen historisk dokumentation och äger ett aktuellt intresse som jämförelse när dagens miljonbyggen diskuteras.