Är man inte ett Jacoby Shaddix-fan innan spelningen på Bråvalla är man det garanterat efteråt.
Låtmaterialet må till större delen bestå av en räcka semihits, men frontmannen gör det hela till show. På hög nivå.
Övertaggad är bara förnamnet för att beskriva Shaddix och hans kroppsspråk. Han studsar, han viftar, han flyger oförklarligt enkelt upp på trumsetet och eldar hela tiden på sin publik som om det plötsliga (och efterlängtade) solskenet inte räcker.
Inte ens ett löjligt lågt ljud kan ta kål på stämningen när frontmannen hoppar ner i scendiket, klättrar upp på kravallstaketet och dyker huvudstupa ner i publikhavet. Han älskar det han håller på med och det smittar av sig. Jag blir glad av att se Papa Roach. Jag skiter i att det är frontmannen som är stjärnan och att övriga bandet är gråa statister (som förvisso sköter det musikaliska med den äran).
Och rådde det några tvivel kring om publiken kommer ihåg en gammal superhit från millennieskiftet eller inte kan vi skingra dem nu. Allsången till ”Last Resort” lyfter mot himlen, inte bara i låtens mördande enkla huvudfras, utan i hela refrängen och Jacoby Shaddix ser genuint lycklig ut.
Spelningen är en energikick som heter duga.
Rapmetal är minst lika relevant 2015 som det var för 15 år sedan, eller well, Jacoby Shaddix är i alla fall mer älskvärd idag än han någonsin tidigare har varit.