Du kanske tänker att allt som finns att berätta om Olof Palme redan har berättats. Kanske har du svårt att se poängen med ännu en dokumentär. Helt fel har du inte, men inte helt rätt heller.
I ”Palme – sista timmarna” är det slutet av statsministerns liv det handlar om. Och fokuset är vad mordet gjorde med Sverige och svenskarna nästan mer än berättelsen om familjen Palme.
I en scen från natten 28 februari 1986 kommer en kvinna fram till tv-kameran frågandes om Olof Palme verkligen gått bort. När hon får det dystra svaret börjar den elegant klädda kvinnan gråta. ”Nej...inte i Sverige...” säger hon förtvivlat.
Det i ett nötskal är ”Palme – sista timmarna”. En uppgivenhet som var karaktäristiskt, ingen kunde tro att någon skulle mörda statsministern i fridfulla Sverige.
För den som inte vet så mycket om Palmemordet är den här filmen inte något klargörande i stort. Här avhandlas inte tekniska detaljer om vad som hände. Dokumentären byggs med en bild av ett Sverige där Palme var väldigt hatad redan på 50-talet när han började sin politiska bana.
Vinkeln är att det ohämmade hatet öppnade dörrar som vi sedan dess har ångrat. Som Ingvar Carlsson säger, att han varnade för leken med elden när personer hade Palmes bild att kasta pilar på.
Mest intressant tror jag Göran Ellungs film är för de som inte var med även om den är stark även för de som var med då. Skillnaden på gårdagens samhälle och nuvarande och den öppna frågan om arvet från allt som hände i samband med att Sverige förlorade sin oskuld är filmens brännande punkt. Sista scenerna med Anna Lindhs tal på Palmes begravning ger gåshud.
Carlsson konstaterar bittert, att 1986 visste vi inte bättre, men 2003?