På skrivarkurs i Wien

Läraren presenterar sig som författare. Visserligen ingen berömd österrikisk författare men han visar stolt upp sin kortroman och en antologi där hans noveller ingår. Allt är på tyska och omöjligt för mig att läsa. Hela skrivarkursen är på tyska, en liten överraskning när jag anländer första dagen till Alsergrunds folkhögskola i norra delen av Wien. Det är Alsergrund som anordnar kursen och den presenterades som en engelskspråkig skivarkurs när jag satt hemma i Norrköping och ansökte. Någonstans på vägen fick de inte tillräckligt många engelskspråkiga deltagare och beslöt att göra en tysk kurs istället. Tyvärr glömde de tala om det för mig. Jag läste aldrig tyska i skolan, valde franska istället och tänkte att en skrivarkurs på engelska var en tillräcklig utmaning. En tysk skrivarkurs är bortanför min förmåga. De andra sju deltagarna bor i Wien med omnejd men det visar sig snart att Tamara är tvåspråkig. Uppvuxen i Kanada med österrikisk mamma och holländsk pappa och bosatt i Wien sedan fem år, tar hon på sig tolkrollen åt mig och vi blir vänner. Alexander, läraren, talar också utmärkt engelska, de andra deltagarna förstår nog men är ovilliga att prata. Skriver gör de allihop förstås på tyska. Trots det blir det en fantastisk vecka. Att skriva på ett främmande språk är en utmaning men jag märker hur min kreativitet släpps lös. På engelska måste jag inte prestera något språkligt fulländat. Av nödvändighet blir språket enkelt och basalt men jag känner mig fri och skriver både små korta historier och verser. Jag slickar i mig av Tamaras beröm, sörplar på mitt gräddiga kaffe och njuter av de vackra cafémiljöerna. Sammetsklädda stolar, små, runda marmorbord, dagstidningar fastsatta i träkäppar, servitörer som skrider omkring, klädda i svart med vita förkläden... allt är mellaneuropeiskt, storstadsmässigt och kosmopolitiskt. Vi inbillar oss att vi ingår i något större, något tidlöst och evigt. Så känner vi i alla fall, när Alexander berättar om de kända författare som tillbringade sina dagar på de olika caféerna vi besöker. För hundra år sedan sökte de sig till de inbjudande miljöerna, undan trångboddhet och kyla i en stad som växte ohämmat vid sekelskiftet 1900. Hela dagarna kunde de tillbringa på café och än idag är det ingen som höjer på ögonbrynen om man sitter en hel förmiddag med bara ett kopp kaffe framför sig. Här finns inga krav på att hela tiden beställa in nytt och tidsbegränsade ätpass, som på en del populära restauranger, skulle ses som en förolämpning. Det är EU som betalar kalaset. Jag har fått stipendium och tänker att det kanske inte är en så dum idé, det här att vi hör ihop trots skilda språk och kulturer. När veckan närmar sig sitt slut visar det sig att resten av gruppen visst kan prata engelska, när den värsta blygheten lagt sig och själv börjar jag högmodigt göra mina beställningar på tyska: - Ein melange, bitte!

Information till våra läsare

På skrivarkurs i Wien

Jag är på skrivarkurs i Wien. Vi är åtta stycken som varje förmiddag under en vecka sitter på café, med block och penna i handen och insuper atmosfären. Idén är att vi ska träffas på Wiens mest berömda caféer, ett nytt varje dag.