Oz så bra det blev!

Så vackert, så spännande fast visst är det långt. Ett äventyr där allt tas till vara, inte för att det blir segt, men det är mycket som måste hända på de här mer än två och en halv timmarna.
Salongen var vid repetitionen i fredags full av livliga mellanstadiebarn som var fantastiskt koncentrerade och upptagna av allt som hände.
För det är en slösande generös föreställning, det var länge sedan man fick skåda en sådan uppvisning i vad alla olika teatertekniker kan åstadskomma. Prakt och fantasiflöde, finurlig teknik gjord så att den balanserade, både med att bygga upp det hemska och att avslöja det i rätt tid.
Befriande skratt och lustig situationskomik blandas med det där krypande otäcka, med uppblåst makt och skrämmande mörker och hot.
Sådan är ju denna sagolika resa som vi får genomföra med flickan Dorothy. Klara och tydliga problem om gott och ont, om vad som är mod och motsatsen, det finns ingen tvekan, den goda värmen strålar från Reidun Saethers (vid det här tillfället, rollen växlar) Dorothy som gör en lysande insats, en ytterst charmfull debut av en praktikant på tiljorna.
Den goda viljan dominerar också hosfigurerna Claës Weinars Plåtman, Sven Angleflods Fågelskrämma och Jesper Barkelius Lejon, alla väldigt distinkta figurer som dessutom fått både rolig och tydliggörande koreografi av Mattias Carlsson).
Ondskan är ju häxan, Stina von Sydow gör ännu ett porträtt som säkert inte liknar något annat hon gjort, ett vass och spretig gumma som man kan skära sig på. Usch - så bra hon är. Trollkarlen också, han som inte är något vidare till trollkarl men visar sig vara en rätt bra människa.
Det är roligt. Liksom att se de ursöta Lilleputtarna, liksom att komma till de olika platserna i det förtrollande Oz, hisna inför den goda häxans magnifika gestalt och känna hur det rycker i dansfoten med den vackra jättejitterbuggen. Det här är teater som fantasteri och moralitet, en scenografi- och kostymuppvisning som smeker ögonen. Det är som en konstutställning. Förmodligen går det inte heller att stryka text mer än vad som redan gjorts i materialet, Trollkarlen från Oz är en lång pjäs. Man kan också uttrycka det som att man får mycket för pengarna.
Till magin i pjäsen hör historien om hur Dorothy har problem hemma med moster och morbror, hamnar genom en virvelvind i något som kan vara ett drömland men där verklighetens mödor och människor finns med. Och kommer så småningom till insikt, hon tvingas göra mogna val, hon ska hem, back to basic, i hennes fall Kansas som då står för den vanliga, riktiga världen. Fast drömmen om landet bortom, ovan regnbågen också måste få finnas.
Hans Wigren, en gång på 60-talet Fågelskrämman på scenen i Göteborg, är regissören som möjligen kunde ha skyndat på alltihop vid några tillfällen, men bör hellre prisas för att ha varit den sammanhållande kraften.
Musiken (Janne Lindstedt) är också skojig med några lånade takter från musikalvärldens övriga pangnummer men framför allt ett utnyttjande av instrumenten för att ytterligare bära fram de växlande stämningarna.
Det här måtte bli en minnesvärd föreställning för varje besökare.