Men med Death Proof väljer han fullt avsiktligt torftigast möjliga förebilder, som han varken kan förädla eller skämta begåvat med, som i Kill Bill-filmerna.
En långtråkig bagatell, en privatnostalgisk imitation av 1960-70-talens många amerikanska våldsfilmer om blodshämnerskor och biljakter som Tarantino tycker är ett kärt strunt.
Han härmar den vulgära, obehagliga stämningen, det spekulativt äckliga våldet, den osunda moralen, den slitna visningskopian och den låga budgeten, men tar olyckligtvis det svaga materialet på allvar, och leker inte med det så begåvat som annars.
Det handlar om en stuntman, bilkörningsexpert och kvinnomördare, som bekämpas av kvinnor i samma yrke, bilexperter de också.
Rätt så begåvade aktriser framsäger rätt så begåvat trista variationer på Tarantinos vanliga filmdialoger: ocensurerat vardagssnack, bisarr humor, resonemang om sex, våld och gamla filmer.
Därefter övervåld och biljakt i sensationssyfte plus självmedvetna anspelningar på gamla sensationsfilmer, allt till fin popmusik och bra musik ur usla europeiska skräck- och polisfilmer.
Musikvalet är inspirerat som alltid hos Tarantino men mer blev det inte.
Men han kommer väl igen, i klass med Pulp Fiction och Jackie Brown, nu när han har kopplat av med nöjet att kopiera sin ungdoms filmer på kvartersbio med usel repertoar.