I LODJURETS TIMMA
Cnema
Regi: Søren Kragh-Jacobsen
I rollerna: Sofie Gråbøl, Frederik Johansen, Signe Egholm Olsen, Börje Ahlstedt m.fl.
Betyg: 2
Per Olov Enquists pjäs (1988) hade kunnat bli en riktigt bra film, men det är svårt att hitta filmisk inspiration eller egenart i den här filmversionen. Den är för övertydlig, och har en smula förutsägbart broderat ut pjäsen enligt den moderna kriminalgåtans slitna mönster. Det som fungerar i filmen kommer från pjäsen, från regissörens grundkompetens i att fånga åskådaren med effektivt berättande och från skådespelarnas förmåga att med rätt, övertygande ton spela ett drama, som är allvarligare än de vanliga polishistorierna. Den ton som ofta blir töntigt seriös i svenska blandningar av drama och thriller på film.
En kvinnlig präst har ett livsavgörande möte med en tonårig dubbelmördare, som har mött Gud. Och i lodjurets timma, den tjugofemte timmen, då tiden står still och de som har öppet sinne kan möta det överjordiska, hörde han himlens sång i den troende, älskade morfaderns hus i den västerbottniska ödemarken. Ett förlorat barndomsparadis. De scenerna dras med det vanliga problemet, att skildra lycka och harmoni utan fånig idyll. Regissören gör sitt bästa, med rostiga bilvrak och badvatten som glöder rött av lingon, för att visa förgängligheten och den intensiva livskänslan i ett jordiskt paradis. Detta är ren Enquist, fast bilderna blir platta om man gör en orättvis jämförelse med författarens egna ord, som skildrar Västerbotten så att säga inifrån människorna, utan yttre beskrivning.
Den svikne pojkens livstragedi framträder i helfigur och fängslar, fast sånt har berättats så ofta förr. Prästens troskris kunde ha fått mycket mer dramatiskt utrymme även innan den lyckade slutbilden, som är sorglig och befriande försonlig på en gång, i Enquists anda.
Hård ironi riktas lite mot prästen men främst mot den kvinnliga psykologen, och hennes experiment med djurterapi på pojken och andra intagna på en rättspsykiatrisk anstalt. Med sitt trångsynta förnuftstänkande förstår hon aldrig vad hon orsakar.
I regi av Jan Troell hade filmen blivit mycket större och rikare. I bakgrunden anar man en film som Ordet (1955), Dreyers mirakelspel om tro och uppståndelse i vardagen.