Historien om hur trollkarlen kom till sagolandet Oz är en oväntat lyckad filmunderhållning. Den är generös med färgstark fantasi, mild sentimentalitet och vänlig självironi. Men mest lever filmen på att den är väldigt lik det som har gjort Trollkarlen från Oz (1939) med Judy Garland så bra, outslitlig och fängslande. Spider-Man-regissören Sam Raimi och hans medarbetare förstår sig helt enkelt på materialet och följer det noga.
Sången, musiken och det allra mest hjärtknipande är det enda de inte ville, kunde eller fick ta med från den äldre filmen. Bara i slutet gör filmmakarna något fyndigt eget. Först då blir sagan omgjord, ganska mycket i Tim Burtons stil, fast utan att det svär mot förlagan.
Oz är egentligen Oscar, skicklig cirkustrollkarl, en opålitlig, egotrippad skojare och svekfull förförare. I landet Oz lär han sig osjälviskhet, att skapa sammanhållning och framtidstro bland de goda och leda deras kamp mot ondskans äkta svarta magi. James Franco, mångsysslare som ibland är med i typiska Hollywoodfilmer, är som klippt och skuren för att spela omogen charmknutte som kan prata sig ur det mesta ända tills livet tvingar honom att bli en bra karl. Hade han varit ännu uslare i början hade det varit än mer fängslande att följa hur han finner sitt riktiga, bättre jag. Det är förresten den röda tråden även i den äldre Oz-filmen.
Mila Kunis, Rachel Weisz och Michelle Williams som häxor gör tre studier i godhet, naivitet, bitterhet, falskhet och ondska, var och en talangrik och sevärd på sitt sätt. Kunis är mest känd som rivalen i Black Swan, och som tonårsdottern i Family Guy på TV.
