”Turinhästen” börjar med svärta. Framför ögonen finns ingenting. En manlig berättarröst förklarar för oss en historia om Friedrich Nietzsche och den misshandlade hästen han försökte rädda en gång i Turin. Sedan kommer bilden, svartvit och kontrastrik. En häst lunkar fram på en landsväg, vind och dimma som ännu bara visar skönhet. När hästen och kusken är framme har vinden ökat i styrka. Den äldre mannen får hjälp av en yngre kvinna med att ta in hästen till stallet. Sedan märker vi att han har någon form av funktionsnedsättning och får mycket hjälp av sin dotter.
”Turinhästen” är verkligen en estetiskt superb film. Den ödesmättade känslan av vindsus och repetitiv musik ackompanjeras av ett färglöst, kalt landskap. Något är på väg att hända, och händer steg för steg i två timmar och tjugo minuter. Samtidigt är den extremt tålamodskrävande. Familjens rutiner följs in i minsta detalj och rutinstrukturen i deras liv är kvävande. De gör samma saker varje dag, äter samma sak, beter sig på exakt samma sätt som dagen innan. Egentligen finns inte någon direkt historia mer än ’så här skulle det vara om livet vore pest och sedan förvandlades till aggressivt mord’. Det är nästan skrattretande som upplevelse, ibland angränsar filmen till parodi på sig själv.
Filmen är mycket svår att beskriva, å ena sidan är den hänförande vacker. Förmodligen är det enda orsaken till att det går att genomlida den. Samtidigt satt jag den sista halvtimmen och bönade inombords om ett avslut. Jag skulle varken kunna rekommendera den eller avråda någon från att se den. För hur ofta upplever vi så pass säregna bioupplevelser? Filmen är Béla Tarrs sista och det är skrivet över varje scen att slutet är nära. Att se ”Turinhästen” är att vara fast i en grå mardröm som stegvis blir mörkare för att till slut försvinna in i den eviga svärtan.