Att min gnälliga baby ville hem kunde jag inte ta någon hänsyn till under sådana här omständigheter. Han fick stå ut helt enkelt.
Men det fanns ett litet krux. Max 2 kilo per hushåll. Varje klump vägde cirka 800 gram. Det innebar att jag endast kunde köpa 1600 gram av detta superbilliga köttstycke. Jag angrep genast ynglingen i charken.
- Ursäkta, det går inte att dela en bit för att få ihop exakt två kilo?
Han tittade på mig uppifrån och ner och upp igen. Sedan såg han trött ut, väldigt trött. Svaret blev nej och jag lämnade affären med exakt 1600 gram fläskkarré under vagnen, varken mer eller mindre. Men jag fick även med mig någonting annat, för hur mycket jag än ville så kunde jag inte släppa ynglingens ansiktsuttryck.
Ofrivilligt började jag se mig själv genom hans ögon och det var ingen trevlig syn som mötte mig. Förfäran och fasa blandades med lika delar förnekelse och fruktan. Jag hade åldrats. Helt omedvetet hade jag förflyttat mig ett steg närmare gravens rand.
Inte på det kroppsliga sättet, som i och för sig inte heller är särskilt angenämnt. Men upplysningar som att en kvinnas stjärt sjunker 20 cm under en livstid rörde mig just nu inte i ryggen. Sådant gick att fixa med stenhård diet alternativt en riktigt vass kniv. Nej, jag hade åldrats på ett mentalt plan och det måste vara betydligt värre.
Det första jag fick syn på där jag hålögt gick och glodde i backen bakom vagnen var mina skor. Köp 3, betala för 2. Hade någon för bara säg fem år sedan förutspått denna gnidenhet hade jag bemött henne med ett asgarv. På den tiden köpte jag hellre 2 och betalade för 3. Att jag dessutom hade tvingat in min familj i detta spel á la Sällskapsresan - hela familjen på en fotoremsa - fick våndan att stiga ytterligare.
- In, ut, in, ut...
Fast i vårt fall med skorna lät det mer:
- På, av, på, av...
Herregud, tänkte jag skamset, vad hade det blivit av mig? Jag som hade tänkt behålla en viss stil - även efter barnens ankomst. Det började ringa i min väska och jag körde ner näven för att gräva fram mobilen. Ut rasade rabattkuponger och diverse andra oemotståndliga erbjudanden, som man absolut inte fick missa. Vissa kallade det medlemsförmåner, andra återbäring eller bonuscheckar. Köp det här, få det här. Låt bli, få det ändå.
Det sved i ögonen och klumpen i halsen växte när min mentala ålder plötsligt gick upp för mig. Det dröjde nog inte länge innan jag satt där med gummisnodden hårt virad runt plånboken och återanvände mina melittafilter. Jag kikade på displayen och såg att det var sambon. Jag skulle precis till att brodera ut min upptäckt, men han förekom mig.
- Fort! Det är kycklingvecka på Ica. Om du åker nu kan vi göra ett klipp! vrålade han.
Jag slängde in babyn i bilbarnstolen och sladdade ut från parkeringen. För ja, jag kanske hade åldrats, men jag skulle åtminstone slippa äta kattmaten ensam.