I min ungdom tänkte jag besöka Östtyskland men blev hindrad. Visserligen inte av östtyskarna själva utan av Finland, ett land i öst där jag då råkade vara medborgare. De finska myndigheterna vägrade mig pass eftersom jag inte hade gjort militärtjänst, något jag sedermera korrigerade genom att bli svensk. Att jag numera är svensk kan jag bevisa med frisedeln som hänger i en guldram på min vägg. Det grämer det mig inte heller så mycket att jag aldrig kom iväg, DDR-liknande historier hittar jag i min omedelbara närhet så gott som dagligen.
En vän till mig hade beställt ett paket. Ett litet paket vars värde var ca 60 kronor plus porto. Glad över sitt paket gick han till tobaksaffären för att hämta det. En gång i tiden fanns det något som hette postkontor för sådant, numera har vi privata aktörer för att konkurrensen ska gynna både konsument och fritt företagande. Nu hade kompisen ett mindre problem. Hans legitimation hade gått ut. Därför tog han med sig frun, sitt gamla leg samt ett personbevis. Dessutom hade han besökt affären ett antal gånger, så han var även bekant med personalen. Därför blev han överraskad när tjejen i kassan nekade honom paketet. "Vi har våra regler från speditionsfirman Schenker".
Under den gamla goda tiden fanns en ruta på avierna där man kunde kryssa för "känd", dvs om kassörskan kände till mottagaren så kunde man få ut mindre försändelser även utan papper. Det går inte längre i Schenkers värld. Vem som sedan tjänar på, eller får betala att paketet åker tillbaka till avsändaren förtäljer icke historien.
Mera Östtyskland. Dottern sökte studielån och skickade iväg pappren till CSN. Efter en vecka kom handlingarna tillbaka med anmaningen att fylla i bristfälliga uppgifter. Saknad uppgift: Postnummer till skolan hon ska gå på. Numera när det finns datorer till det mesta undrar man vilket som tar längre tid, att googla sig fram till ett postnummer eller skicka tillbaka försändelsen?
Annars var Östtyskland känt för sina makthavare som vägrade att svara på några som helst frågor från sina undersåtar, om de inte hyllade makthavarna förstås. I Sverige har vi en riksdagsman som heter Gunnar Axén. Gunnar har en blogg där han torgför sina åsikter och på bloggen finns också en kommentarsfunktion. Jag har kommenterat ett antal av hans inlägg och alla "inväntar granskning". Gunnar publicerar nämligen inga som helst åsikter som inte stämmer med hans egna. Har sett att det pågår en debatt på nätet om detta, fler än jag har reagerat på Gunnars blogg. Vissa tycker att han gott kan stänga ner kommentarsfunktionen. Men då skulle ju inte ens de positiva kommentarerna komma fram. Någon lustigkurre hade skrivit: "Så himla bra politik ni för tycker jag". Att skribenten gjorde sig rolig över DDR-mentaliteten tänkte Axén nog inte på, eftersom ironi är en ännu svårare konstart än politik.
Tror ni att speditionsfirman Schenkers regelverk godkänner militära handlingar? Nästa gång jag själv får ett paket tänker jag prova och ta med mig min guldram.