Östgötsk konstkoll i två rum
Mönstring III Norrköpings konstmuseum Östgöta Konstförening
Bara Danko Lisse Kruz saknas när de deltagande konstnärerna i Mönstring poserar vid de gipsformer som Marcus Andersson tillägnat var och en av dem. Fr. v. Inger Södergren, Marcus Andersson, Mika Liffner, Jakob Lind och Maria Andersson.
Foto:
Nu pågår Mönstring III. De utvalda är tre kvinnor och tre män. De har fått samarbeta och snacka ihop sig och mer eller mindre hakat i varandra.
Det gör att Maria Anderssons kaniner syns nästan överallt. Någon har till och med försvunnit. De flesta har hon själv, tillsammans med de fyra projektorerna som visar museets tegelfasad med fönster utåt Kristinaplatsen, fyra filmer från olika tillfällen. En enkel men finurlig och rolig idé. Kaninerna ser vi ofta i museiparken. De "räddare än vi" som sniffar efter säkra vägar. På flera sätt kommenterar hon själva museets rum i förhållandet till ute/inne.
I entrén möter fluoriscerande ljus på vita garn, Marcus Andersson har en teori om att det händer saker när man inte tittar. Ett mörkt ljud ligger bakom de lätta formerna. Mystiskt "osynliga" märken på väggen mittemot är början till Jakob Linds idéer som kan följas nerifrån golvet där en svart "pöl" läcker fram under vägen till andra delan av lokalen där resten av hans verk tornar upp sig, Mount Everest som världens tak omkring en dryga två meter lång Titanic som visar på havets botten och alltet är omfattat. Väl? Det finns ju en hare där också. Och en tag, PKT, just så som det låter när man atrampar på en viss parkettplanka!
Mika Liffner bygger sitt torn, My way. Här är meddelanden och färgkoder, inuti en repstege som det bara är att klättra upp på, det är ett starkt men bräckligt bygge som alldeles vackert tar upp färgskalan från inte mindre än 331 keramiska rör. Eller tuber kanske. De har Inger Södergren arbetat med, de hänger där som en lång gräns, det är tungt och lätt, mörkt och ljust och också som ett klockspel med många nyanser i ton.
Naturfärger och i lera, en väl utförd idé som binder ihop och ser ut att kunna berätta om löftesrika samspel.
Marcus Andersson har också (eller bara han, svårt att säga) tagit sig an gruppen och gjort en bukett individuella, enkla skapelser som visar "de sex tillsammans". Gemensamma nämnaren är stor, de individuella skillnaderna märkbara.
Danko Lisse Kruz från Peru men närmast Motala, har gjort installationen Åsgatan nr 8.
Den är skrämmande med sin tristslitna sjukhussäng (från Vadstena) som står på en bädd av tidningar med eländesrapporter. Barn är indragna genom lämningar, kläder och saker. Det är som efter katastrofen, en särskild katastrof, men så finns här också en energi, gräs som växer, sängen full, sannerligen inte för skönhets skull men lägger till ytterligare tankar om förgänglighet.
Det finns en stor kraft i hela utställningen som är tilltalande, en nyfiket undersökande hållning som säkert är lovande. Det vi ser är resultatet av sex konstnärers förhållande till dessa två givna rum och deras här påtvingade förhållande till varandra. Det är löftesrikt att så mycket har kunnat uppstå ur dessa förutsättningar - som kanske också varit utvecklande.
Så jobbar vi med nyheter