Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Osminkat om 80-talet

När Johan Kinde romandebuterar gör han det med en historia som är tämligen lättviktig. Det handlar om ungdomsromantik, om den första kärleken och insikten att allt inte är ämnat att vara perfekt. "Någon sorts extas" berättar historien om ett par ynglingar som möter vuxenvärlden och tvingas acceptera att allt aldrig blir som i den där romantiska bilden de målat upp. Storyn är ganska grovt tecknad och såväl förutsägbar som ointressant.

Kultur och Nöje2008-03-22 03:00
Mikael Mjörnberg
Men det gör inte "Någon sorts extas" till en dålig bok. Långt ifrån. Det här handlar nämligen minst lika mycket om den känsla Johan Kinde målar upp än själva berättelsen i sig. Författaren som under stora delar av sin livstid firat triumfer inom popmusiken, inte minst med Lustans Lakejer, låter boken utspela sig under det tidiga 80-talet när punken övergick i new wave och sökandet efter identitet var mer påtagligt än någonsin. Miljö- och personbeskrivningarna må vara lite kantiga, men de beskriver på ett utmärkt sätt den ungdomliga entusiasm som rådde. Bokens huvudkaraktär Julian skriver texterna åt bandet Bête Noire som är på stark uppgång. Hans liv går i stort ut på att dricka billigt vin och söka njutning under de varma klubbnätter som avlöser varandra. Lustigt nog skulle just Lustans Lakejer vara ett tämligen passande öknamn för ensemblen i boken. En dag stöter Julian på flickan som ska komma att bli hans stora kärlek och allt tar plötsligt en annorlunda vändning för honom. Mer än så behöver ni egentligen inte veta om storyn. Bara några sidor efter att Julian mött sin prinsessa kan man räkna ut hur det hela kommer att sluta. Där storyn knappast engagerar fängslas jag istället av dialogen och de stickspår som författaren hela tiden snubblar in på. Mitt i vardagsdekadensen håller sig flera av karaktärerna med ett högtravande, snudd på pretentiöst sätt att tala. De vill så klart vara märkvärdiga och det tillför ett varmt stråk till Kindes annars ganska strama text. Han gödslar frikostigt med musikreferenser utan att det på något sätt blir nördigt och ramar på så sätt effektivt in sina karaktärer och miljöer. Det lär knappast vara några höga odds på att mycket av det som Julian och Bête Noir ställs inför är självupplevt. "Någon sorts extas" lutar mycket mot erfarenheter Kinde (född -63) gjorde i sin ungdom. Som popmusiker. Att jag hellre läser om hur Julian bakfull vaknar upp vid sidan av gårdagskvällens erövring och tänder en cigarett innan han häller upp ännu ett glas vin eller hur hans vän, den högtravande sångaren Walther, vaknar upp naken på toaletten hos en högsocietetsfamilj, än den förutsägbara historien säger kanske mer om mig än om boken. Men det är nyanserna, stickspåren och den skönt dekadenta stämningen som gör boken bra. Helt klart värd att rekommendera. Utan att ha varit mer än några år gammal under 80-talets början vågar jag dessutom utlova att "Någon sorts extas" på ett osminkat sätt skildrar hur det låg till med ungdomen på den tiden.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje