Oskulden möter erfarenheten
KIM NOVAK BADADE ALDRIG I GENESARETS SJÖ***Filmstaden
Håkan Nessers roman om pojkarna som möter livets allvar har mycket av Mitt liv som hund över sig. Pojken som bor på landet under förälderns sjukdom, hans bitterljuva debutupplevelser och insikter bland färgstarka typer, galghumorn och den nostalgiska tidsbilden. Bilden av trädet som brinner i natten finns i båda historierna. Martin Asphaug inleder sin film med ett blixtnedslag i sommarnatten, förebådande allt dramatiskt som ska hända Erik, känslig och boksynt, och hans deckarläsande vän Edmund som har en alkoholiserad mor.
Erik är den som passivt, ibland stoiskt, upplever alltihop. Erfarenheterna sjunker in i honom och som god iakttagare minns han dem även långt senare. Anton Lundqvist är ett fynd i den svåra rollen, som han spelar med små medel. Tydligt ser vi hur alltihop gör honom lika brådmogen som Edmund. Johan H:son Kjellgrens ansikte och röst säger oss att Erik märktes för livet men inte förlorade balansen som vuxen.
Lärarinnan är idealkvinnan i en yngre tonårings ögon, lik en glamorös filmstjärna och en huldra i en John Bauer-skog. Kontrasten mellan fantasibilden av henne och lärarinnans eget liv, som misshandlad kvinna med erfarenheter som baltiskt flyktingbarn, är en stor, drastisk del av pojkarnas bildningsgång. Deras möte med henne är oskuldens möte med erfarenheten. Helena af Sandeberg är bra i en inte särskilt krävande roll.
Asphaug blandar verklighetsnära bilder av hur folk ser ut och umgås, t.ex. i en typisk folkpark, med smidiga glidningar mellan då och nu och lustiga fantasieffekter. Med digitala trick står Erik bokstavligen förstenad och tillintetgjord inför lärarinnan och hennes tuffe karl. Våldet visas med grymhet, familjetragiken med behärskning, pojkjargongen låter tidsäkta men inte teatral. Filmen har tempo men Asphaug lyckas dröja vid alla dramatiska ögonblick så att de gör rätt sorts tungt intryck. Och han väljer alltid den originella bilden framför den lättköpta, och det fungerar. Philip Ögaards foto har de starka minnenas lyster och sommarens ljus.
Många kommer att gilla den här filmen. Det går att skratta åt den men skrattar man för mycket missar man melankolin och känslan av förlust som genomströmmar Eriks minnen. Han minns också det som aldrig hände. Lärarinnan badade aldrig i sjön vid stugan. Djupare symbolik än så är det inte i filmens namn.
Så jobbar vi med nyheter