● Det är när man ser naturlighet och autenticitet i en film som man inser hur saknat det är i film annars. Nader och Simin - En separation är mer än en spelfilm, den är en portal till dagens Iran. Ett land där de flesta är förlorare på något sätt, ett land där en pressad ekonomisk situation och ett kontrollerat styre tvingar människor i hörn som de inte tar sig ur.
Filmen börjar hos en domare, Nader och Simin sitter framför honom och diskuterar eventuell skilsmässa. Simin vill flytta utomlands och om det inte går vill hon skilja sig och åka själv. Nader kan inte lämna Iran på grund av sin Alzheimer-sjuka pappa. Okonstalt, rått och med en begrundande kamera visar regissören Asghar Farhadi ett osentimentalt möte mellan ett gift par.
Paret separerar och Nader anställer en hemhjälp som ska ta hand om hans far medan han arbetar på dagtid. Efter en olycklig miss så förstörs både hemhjälpens liv och familjens liv.
Nader och Simin - En separation har vunnit flera priser på årets filmfestival i Berlin, bland annat för bästa film och skådespelarensemblen. Skådespelarna är ofattbart bra. Uttrycken, språket, blickarna, allt är så naturligt att det känns som om vi i publiken är där på plats. Varenda skådespelare som dyker upp i filmen visar på största möjliga nivå av skicklighet. De visar starka känslor utan att för den skull spela över. Den styrkan parad ihop med ett subtilt manus som inte bara visar familjernas problem utan ett helt lands bekymmer gör Nader och Simin - En separation till en viktig upplevelse. Skillnaderna mellan klasser brinner under ytan och karaktärerna säger saker som navigerar tittaren in i den iranska verkligheten.
Historien är komplex och gör några oväntade vändningar som också ger filmen en viss lyster. Berättelsen presenterar också en moralisk utmaning, det är svårt att själv känna var man placerar sig i alla frågeställningar.
Utomordentligt manus, regi och skådespeleri, vad mer kan man begära?