Orkrar i alla fall kolla på bio

Nu var det flera veckor sen och allt har lagt sig, men minns ni? Jävla slöa journalister sa nån och vi samlade oss naturligtvis som en man och intog försvarsställning.
Såå jävla slöa är vi väl inte, möjligen någon enstaka men inte jag.
Jag kan på rak arm räkna upp både ditt och datt som har uträttats och framför allt, allt som kommer att uträttas.
Sen.
Ibland kommer det små vikarier till vår väl fungerande redaktion och då blir det oroligt i leden. Det blir frågor och förslag och fjäsk med idéer som dom har med sig från skolan och gu vad dom hittar på. Dom har inte lärt sig att om man gör nåt så kommer surt efter, då får man ju ännu mer å göra.
Jag menar, det är ju så enkelt. Vi har våra privilegier som uppnåtts efter åratal av hårt släp och dom gäller det att värna. Sånt vet ju minsta plit.
- Mycke nu förstår jag, säger de som vill vara vänliga.
- Ja usch och fy ja, säger man och flackar med blicken och försöker se ut som det är nåt åt hjärtat.
Och då blir de flesta så snälla och säger att kanske kunde du komma och kolla vad vi gör om inte idag så en annan dag och bara en liten stund och vi kommer när det passar dig osv.
- Jag ska se vad jag kan göra, säger jag och antyder gränsen mot utmattning.

Vadå slöa. Det finns mer positivt laddade ord som omsorgsfulla, noggranna, lugna och fina. Seriösa kanske, eller ambitiösa, nåt åt det hållet. Sånt tar ju tid.
Som polisen ungefär om nu någon skulle anklaga dom för nåt annat.
-------
Ta bara den gånga veckan, drygt. Från den ena filmen till den andra, knappt tid att få en bit mat emellan. Är nog uppe i fyra-fem filmer. Jodå, det är sant. Det roliga med festivaler är de ständiga överraskningarna. Även om jag fick se något annat än det jag räknat med ibland. Lustiga förfilmer till exempel. Så blev det att man fick följa en kille som inte hörde som träffade en flicka utan ben men blev kär i ursnygg fotomodell som valde honom trots allt. Naiv som en collegefilm-variant men äkta hur det nu gick till. Så fick man se hur söta lite överjordiska Amelie från Montmartre betedde sig när hon bara måste ha sin kille från före kriget (1:a världs-) och var lika manisk i sitt sökande som när hon snodde runt i Paris. Fast nu med sjukt ben. Verkar vara en trend.
Båda bena fick 4-årige Sean springa runt på, hur han ville, där han växte upp i en hippiefamilj i San Francisco. Ta en joint och umgås med "speedy Freaks" bara för att så småningom bli en precis lika välanpassad amerikansk medborgare som alla andra. Ytterst intressant ur sociologisk synpunkt och en nöt för dagens curlingföräldrar.
Udda typer i Oslo, en hjärtevärmare av den typ som är mest inne just nu, short cuts heter det ju när allas liv går in i varandra, sånt vi älskar att tro att de verkligen gör. En vision av att det finns en mening.
Och inte minst: stora feta farbröder som hatar medelklassen, är djupt rotade i det finska kynnet och värnar om sin överhöghet som bl a innebär att äta det mest exklusiva och umgås i slutna klubbar. Hur är det möjligt att man kan älska sånt? Men man gör det! Det är ju på bio!