Det mest bestående intrycket från ”Mandela: Vägen till frihet” är den intensiva fotograferingen som är färgrik, varierad, dynamisk. Ett faktum som är talande. Om en film om Nelson Mandelas liv mest imponerar med sitt foto saknas det något i berättelsen. Som en episk berättelse om en mans liv är den helt okej. Som en berörande berättelse om en av historiens längsta strider brister den däremot. Medan filmen sätter igång tankar lyckas den inte penetrera in i själen. Mycket berättas för svepande.
Filmen börjar i Nelson Mandelas barndom för att sedan gå igenom alla faser. Justin Chadwick har gjort vissa försök att illustrera Mandela som en människa istället för ett helgon. Mandela inser först inte allvaret i diskrimineringen som svarta råkar ut för, han behandlar sin första fru ganska illa och hans kamp innebär negligering av barnen. Samtidigt har delar av kampen suddats ut totalt. Det finns inte en tillstymmelse av ANCs socialistiska sympatier.
Två saker lyfter ”Mandela: Vägen till frihet”, den första är Naomie Harris ingång som Winnie Mandela. Medan filmen utvecklas mer och mer mot bilden av Nelson Mandela som ett klokt mjukisdjur blir skildringen av Winnie den nödvändiga balansen. Harris tillför kraft och begriplighet till sin karaktär. Gestaltningen av fru Mandela är nyanserat.
Filmens andra styrka är det sätt som den visar att många var involverade i befrielsen från apartheid. Ironiskt nog blir filmen om Mandela om de andra, de vars namn inte skanderades över hela världen. Allt från de närmaste som Walter Sisulu och Ahmed Kathrada till familjen till de som fortsatte den brutala kampen under alla de år som Mandela satt fängslad.
Allt som allt är filmen inte dålig, den är bara inte tillräckligt stark. En extraordinär historia som denna förtjänar bättre än en ordinär film. Men, så här har det varit i nästan alla filmatiseringar av Nelson Mandelas liv.