Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Orden satte sinnet i rörelse

Mycket av det som händer i livet verkar vara drivet av slumpen; händelser, tankar och möten känns antingen meningslösa eller möjligen trevliga eller intressanta, men i grunden utan verkligt innehåll. Allt man gör, tänker och känner verkar röra sig framåt utan verkligt bärande strukturer.

Kultur och Nöje2009-07-15 03:00
Uffe Olsson
Men under perioder, oftast ganska korta, är det som att sammanhangen får en djupare innebörd, ja ibland till och med som att plötsliga ingivelser och möten med andra sker som om de vore regisserade av någon högre ordning, som att det ändå finns en verklig mening i allt. En sorts själsligt medflyt som ger livet liksom mera substans. En kväll, när jag efter en ganska håglös period satt vid datorn och slösurfade omkring i Wikipediarymden så råkade jag plötsligt få läsa en textrad som direkt fann sin plats i mig, som i ett exakt avpassat utrymme som länge stått tomt och väntat på denna kristallklara tanke: "Från den tidigaste barndomen och ända fram till graven finns det i djupet av varje människohjärta någonting, som trots allt ont hon begått, lidit och bevittnat - okuvligt väntar sig, att man ska visa henne godhet och inte tillfoga henne ont. Detta är framför allt annat det som är heligt hos varje människa."
Det var som att texten serverades mig av något besjälat, av någon som precis visste vad jag behövde läsa just då. Några enkla ord som orkade sätta ett trögt sinne i långsamt, positiv rörelse igen. Den som skrev hette Simone Weil, en av 1900-talets stora europeiska humanister. Hon dog 1943, bara 34 år gammal, i vad som idag skulle diagnostiseras som anorexia nervosa. Simone föddes i Paris och växte upp i en intellektuell, judisk miljö. Hon studerade filosofi och blev tidigt politiskt aktiv marxist och pacifist. Redan vid nio års ålder vägrade hon att äta mer än vad de franska trupperna i skyttegravarna fick i ranson, och efter sina studier arbetade hon en tid som industriarbetare. Hon var mycket närsynt och ganska klumpig och när hon for till Spanien för att kämpa med regeringstrupperna i inbördeskriget blev hon hemskickad, omöjlig att placera. Hon ville göra så mycket i handling men var mera lämpad för det intellektuella livet. Efter en andlig, extasisk upplevelse förändrades hennes ateistiska och kollektivistiska värdegrund till en kristen humanism, och det är framför allt hennes essäer och brev från den tiden som blivit hennes arv till eftervärlden. Flera böcker med hennes texter har utgivits postumt, men citatet som just den där sega kvällen vid datorn orkade öppna upp mina dystra tankar är ur Personen och det Heliga. När jag senare lånade boken och började bläddra förväntade jag mig nästan att möta en lite neurotisk, filosofisk förklaringslusta men mötte istället ett vidöppet och sårbart, men ändå paradoxalt stabilt sinne, där människans absoluta helighet står i orubbligt centrum. För den som vill ta del av hennes angelägna texter så finns tre volymer på stadsbiblioteket. Placerade i magasinet, naturligtvis. Men böckerna finns ändå där, för den som vill.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje