Orden får droppa i en salig röra
BODIL MALMSTEN Det är fortfarande ingen ordning på mina papper Albert Bonniers
Nu är det alltså gamla texter, hon minns inte längre alltid varifrån, men visst är rör det sig fortfarande kring Fältöversten, Irland och Östersund men nu också kring hemvisten Finistére. Vi som kan vår Malmsten tycker oss följa en tråd som nog inte finns. Texterna har ingen tidskronologi, de är otyglade på flera sätt.
Hon smakar fortfarande på orden och språket så hon måste bara lämna det mitt i ibland. Hon skriver att det är ett helvete att skriva. Klart hon brottas med uttrycken, alltid ifrågasättande, det är ju lyrik som förkläds i prosa. Balansera och väga.
Men läsa då? Genom den här boken läser hon Thomas Bernhard. Andra storheter också, hon är familjär med både Wittgenstein och Montaigne, med Slas och Beckett. Men av Bernhard låter hon sig, eller vill i alla fall, bergtas, hon ber att han ska uppfylla henne och med sådana sinnliga beskrivningar försöker hon förmedla den beröring hans texter har givit henne. Han förefaller gudomlig.
Med denne man faller tankar och idéer också runtom hans texter och i den här boken är resonemangen mer litterära än tidigare, mer bortvända från de nära tingen till avhuggna funderingar om allt och alltet, det är inte alltid lätt att hänga med eftersom hon också hämtar från för mig okända källor.
Ett resonemang om ytan har känslan av en försvarsskrift från en som verkar ha blivit anklagad. Bodil Malmsten - ytlig? Nej, men när hon börjar försvara ytan väcker hon misstankarna. Men hon behöver inte det. För som hon skriver, "utan yta inget djup, utan yta är vi alla förlorade.
Sorgen inte mer värd än glädjen.
Döden är inte seriösare än livet."
"Någonstans måste djupet lodas ifrån".
Skriver hon också. Och glömmer, tappar bort, får inte ihop, bristerna kommer till medvetande ibland, hon ser dem, liksom hon kan få en glimt av Atlanten från sitt takfönster, men säger ju att vara vilse är att vara sig själv och den som verkligen gått vilse vet, precis så är det.
Det händer att Bodil Malmsten närmar sig moraliseradet, det händer att hon drar åt något gnälligt, men det är helt OK, hon är inte gudomlig, hennes små skevheter är mänskligt äkta. Liksom hennes smittande förundran inför livet.
Gillar att läsa Malmsten.
"Jag har allt
vet bara inte var jag lagt det"
Så jobbar vi med nyheter