Ord som väger tungt och andra
De vackraste orden är sagda. Retoriken har firat triumfer den senaste dramatiska tiden och i sanningens namn också hjälplöshetens språk - aldrig har väl så många varit chockade och bestörta samtidigt. Har till och med sett bestörtade.
Brittmarie Engdahl
Foto:
John Moberg presenterades här på kultursidan nyligen, en kille som går mot de 80, bor i Hageby och skriver för allt han är värd. Han tycker att hans liv är något att berätta och hans liv beskriver också utvecklingen av vårt samhälle.
Jag håller med. Och så är det orden. Han är sig själv trogen. Hans språk är genuint, svårt ibland när dialekten är alltför bred, men uttrycken är talspråkets i blandning med det man får lära sig i skolan.
Aldrig att John Moberg beskriver sin längtan och sina besvikelser med annat än de ord som pratas i hans kretsar. Jag vet att han har all respekt för våra arbetarförfattare, men de hade andra ambitioner med sitt skrivande. De skulle till parnassen, de slipade sin stil, höll sig till sin form. (Inte bara författarna i den genren förstås).
John Moberg har inte ambitionen att hamna i författarlexikon. Däremot vill han tala om hur det var på sjön, hur man utnyttjade en pojkvasker till de farligaste och tristaste sysslorna. Hur det var i skogen där "den svarta fågeln" som boken heter, följer honom i livet, ett lockrop han hör världen igenom, för det finns i hans huvud.
Han vill berätta hur kärleken kan se ut när man är sjöman, hur fyllan som han så tidigt blev bekant med, lockar och alltid luras, hur vänskap uppstår och krossas, hur tvivel följer honom alla dagar - är det det här han ska göra? Det är ju skogen som är hans hem?
Folklivsskildringar har ett värde som inte bara intresserar etnologer. Många måste känna igen delar av den uppväxt som skildrats i John Mobergs tidigare böcker. Här är det en kille som luras på avlöningen i skogen och sticker till sjöss - allt en slump. Och så är - eller var - det ju. Försörjningen var överhängande, det handlade om mat för dagen och gärna någonstans att bo. I allt slit kanske också enklare, hans generation och klass hade aldrig hört talas om självförverkligande, sabbatsår, time out eller att man skulle "ägna sig åt det man känner för".
I Mobergs värld händer en del hemska saker. Det är smuggling och vanligt förtryck, slagsmålen är farliga, det är kvinnor som används och överges, samtidigt som andra gärna blir upphöjda. Det är stöld som är organiserad och har förlorat all udd i sin vardaglighet. Det är inte samma måttstockar på land som på vatten. Det är självklart, inga pekpinnar finns. Men längtan efter kärlek och det goda och riktiga livet är densamma som i vilken litterär produkt som helst och som i vilket vanligt eller ovanligt liv som helst.
Ja jävlar, säger Moberg och då känner man all kraft i den känslan. Ord som rymmer så många känslor.
Bestört blev man inte på sjön och inte gärna hemma i hans gamla Norrköping heller.
En lärdom till: man sågar inte med en timmersvans. Man svansar.
Så jobbar vi med nyheter