Den tolfte augusti fyllde Olle Ljungström femtio år, och nu, en månad senare levererar Norstedts det grandiosa praktverket Olle Ljungström - Jag är både listig och stark.
Olle och jag är årsbarn, och trots att jag inte har någon särskild relation till hans senare musik, så har jag ändå en liten men dock personlig relation till honom.
När hans Reeperbahn skulle spela på Queens Corner i Norrköping 1981 så sprang hans själv och några ur hans följe in genom dörren till mitt stamhak för att dricka ett par öl innan giget. När Olle Ljungsström slog upp dörren till den rökiga larmiga syltan vrålade jag: "KOLLA IN! DET ÄR FREESTYLE SOM KOMMER!"
Jag vet, jag har skrivit om det här förut, men för dom som inte vet kan jag säga att Olle Ljungström var i upplösningstillstånd över att få sitt band jämfört med landets töntigaste skitgrupp, fast det bara var ett uppenbart skämt. Han satte sig hos mig och jag fick flera gånger bedyra att jag bara larvade mig, och att jag gillade Reeperbahn.
Okej, Olle lugnade ner sig till slut och jag fick hänga med och festa lite med dom och lyssna på deras spelning, som var mycket bra. Det mesta materialet var ifrån deras då senaste och bästa platta Venuspassagen.
Jag var alltså, precis som Olle, bara tjugo år, men trots min relativa ungdom slogs jag av Olle Ljungströms extrema känslighet. Först trodde jag att han gjorde sig till, men den var sann, rakt igenom. Jag hade aldrig träffat någon liknande kille, någon så sårbar. Den hudlösheten var så vacker, och den var ju - och är väl alltjämt - hans största tillgång, och - självfallet - hans värsta fiende.
Nåväl, boken: det är nog i första hand en bok för en som redan älskar Olle Ljungström, en riktig julklapps coffetablevärsting till bok med hundratals bilder och till och med en liten CD med utvalda låtar. Medförfattarna är många - och kända, vänner ur Olles vänkrets. I boken får läsaren röra sig biografiskt mellan olika tider av Olle Ljungströms liv, från uppväxten i Stockholms skärgård till dagens stilla liv i Gräfsnäs i Västergötlands landsbygd. Han berättar själv, med sedvanlig öppenhjärtighet och egenartad humor, om tiden med Reeperbahn och om solokarriären, turnéerna, missbruket och konsten, som lyfts fram med mängder av illustrationer, vilket kan kännas nog så angeläget. På det hela taget ger boken, kanske trots sin exlusiva, ja nästan skrämmande framtoning, faktiskt en ganska helgjuten bild av musikern, sångaren, målaren och överlevaren Olle Ljungström.