Elle
Cnema
Regi: Malgoska Szumowska
I rollerna: Juliette Binoche, Anaïs Demoustier, Joanna Kulig m.fl.
Betyg 2
En ointressant film, en besvikelse av tristaste typ, nämligen en seriöst menad men ogenomtänkt utförd film om ett tungt ämne. Manuset är onyanserat och förenklat på ett möjligen avsiktligt men konstnärligt ofruktbart sätt, Juliette Binoche har inte en enda redig dramatisk spelscen, regin är valhänt och fotot omotiverat tjusigt, på ett sätt som inte alls verkar ha något konstnärligt meningsfullt samband med ämnet.
Binoche spelar en yrkesstolt, hälsomedveten journalist som skriver om prostituerade studentskor i Paris för kvinnomagasinet Elle. Intervjuar gör hon med naiv välvilja och proffsig saklighet , och får veta att de prostituerade med ungdomlig cynism och världsvana ser sig som en sorts fria företagare, som säljer sig för pengar och prylar. Snart förlorar journalisten distansen och oroas djupt av likheterna mellan prostitutionen och hennes eget plikttrogna vardagsslit som yrkesarbetande, maka, mor och dotter, visserligen i ett ljust och fräscht hem, men försummad av maken och ignorerad av barnen. Hon får trösta sig med Beethovens sjua medan bittra insikter om det exemplariska, framgångsrika borgerliga livets baksida av ofrihet, tjänande och erotisk tristess gnager på henne. Originaltiteln Elles, franska för dem i betydelsen kvinnor i flertal, antyder att filmen vill säga något generellt om kvinnors liv.
Med bra manus och regi hade det kunnat bli en intressant provokation, en djärv motbild till feminismens verklighetsbild och ideal, lite som Bunuels Belle de jour - dagfjärilen (1967), om det inte redan finns extremfeminister som redan sagt ungefär detsamma. Men det blev en svag film som bara kan intressera dem med låga förväntningar på intressant filmdramatik. Se hellre t.ex. Atom Egoyans Chloe (2009), eller den filmens franska förlaga, Nathalie? (2003) om ni hittar den. De filmerna handlar i bred mening om samma sak, om än med mer privatpsykologi än sociologi.
Den förväntade protesten i feministisk anda uteblir. Journalisten dagdrömmer visserligen utopiskt under hövligt middagssamtal om avspänd gemenskap vid matbordet tillsammans med studentskornas kunder, skröpliga och ofullkomliga men rätt så mänskliga typer. Lite som tiggarnas nattvard i Viridiana (1961) av Bunuel, hyckleriets mästerlige gisslare. Men till slut sitter hon bara vid frukostbordet, i en bild som andas snöplig resignation men också antyder det försonande i vardagens familjegemenskap.
Stefan Andersson
