Ont och gott i sagor från Italien
Pjäs: Jättesmå Regi: Bert Rolfart På scen: Marinella Rolfart & Pino Costalunga Musik & ljud: Lasse Petersson Dockmakare: Janina Rolfart Scenografi & kostym: Bert Rolfart & Gruppen
Marinella Rolfart med dockan Milo, berättar sagor om ont och gott. FOTO: ROBERT SVENSSON
Foto:
Det är tillräckligt exotiskt för att alla ska fångas och barnen som lyssnar till hur den lilla teatergruppen med sin docka berättar två gamla folksagor är omedelbart engagerade. För det första är att de får känna sig så duktiga - den gode Pino är ju inte så vidare värst på svenska och säger fel och det är kul!
Marinella Rolfart fortsätter sitt samarbete med Pino Costalunga och ägnar sig åt ett berättande som hyllar fantasin. Två historier bjuds. Om pojken Milo som utan att egentligen vara modig lyckas rädda hela sin lilla by från den onde greven. Milo är hungrig och bekymrar sig mest om sin snälla mormor.
Sedan han satt evig skräck i greven berättas historien om Milo i alla tider.
Dockan Lisa är också ett litet barn. Hon rymmer eftersom pappa urmakaren inte har tid med henne, men vi förstår ju att det hon har att säga är viktigt.
Alltså: barn måste få synas och höras och budskapet är hur tydligt som helst. Barn får säga emot, protestera och ta plats och ska veta att dom är alla tiders.
En ram som handlar om en direktör med det fyndiga namnet Pissniss som skulle göra den lilla teatergruppen rik, lägger till en nivå för de större barnen. För visst märks det väl att hans lilla Barbie inte är lika trevlig som Milo eller Lisa?
Annars är det nog främst de yngre barnen som uppmärksammas, Pino som snabbt byter figur och är så rolig och Marinella som både agerar, sköter dockorna och sjunger.
Det italienska är viktigt, Pinos prat översätts men även om vi inte förstår det han säger ger det en särskild stämning. Svenskan och italienskan ligger plötsligt så nära varann, det som händer barnen är det viktiga. Och föreställningen ska ju gå att använda i Italien också.
"Ni är så små men ni är jätteviktiga".
På söndag är det premiär, när vi fick vara med var det provföreställning med publik av skolbarn. De yngsta barnen hade kanske roligast, men de äldre, 9-åringarna, lyssnade faktiskt också uppmärksamt.
Så jobbar vi med nyheter