Om en kärlek som varar i litteraturen
? Konstigt, sa Kristina Adolphson, jag är nervös, det är väl för att det är i pappas stad...
Kristina Adolphson, skådespelerska som sin far Edvin, han född i Furingstad och började sina bana på Arbis. Så trevligt att ni minns honom, sa hon till den initierade publiken på Östgötateatern. Som om tidernas Markurell skulle kunna glömmas... FOTO: JANNE FORSBY
Foto:
Så blev tiden och orden levande och illustrerade starkt den teori som säger att Strindberg regisserade sitt liv.
Kristina Adolphson är nära. Som skådespelerska med över 40 år på Dramaten, naturligtvis väl förtrogen med dramatikerns texter ? hon nämnde Fröken Julie och Ett drömspel som favoriter - men också genom att hennes far ju var gift med samma fru Bosse. Och också här finns intressant texter, nämligen i Edvins självbiografi där han skriver hur han är förfärligt pigg på att lämna Strindbergs 200 brev från bankvalvet till förläggaren Martin Lamm.
Något som Bosse satte sig skarpt emot, ?efter min död?. Adolphson spelade lite bakom ryggen på henne och kanske bidrog det till att även detta äktenskap sprack. (Hon ändrade sig dock, pengar behövdes och breven utgavs 1932).
Strindbergs brev är vackra, visst. Han recenserar dem själv till slut, då när hans hustru lämnat honom och ska gifta om sig. ?Har läst våra brev, icke diktat, det är sant. Alla vackra, icke ett oskönt ord, icke en ful tanke?. Han vill inte att breven ska brännas vilket var sed då ett förhållande bryts, men de bevarades ju också. Däremot brände Harriet Bosse alla sina brev till August när de sändes till henne efter hans död.
Kärleksbrev visst, ofta undertecknade Din. Eller Din August. Eller Gusten. Utom när det kärvar och Harriet har lämnat honom. Hela sex veckors plågor och han tecknar ?August Strindberg?.
Breven beskriver mötet när den unga kvinnan (22) som August (51) sett på scenen är hembjuden till Banérgatan, darrande kommer hon, han har dukat vackert, det är en fantastisk kväll och han ber om en fjäder från hennes hatt att ha fäst i sin stålpenna. (Suck av välbehag från teaterns kvinnliga publik).
De gifte sig, maj -01, han inredde deras hem i minsta detalj, allt i tung och dyster 1880-talsstil, hustruns ljusare rum i grönt och gult, hans scenografi för hans drama.
Harriet fick dock göra ensam bröllopsresa, till Hornbaek, något som kanske skulle inspirera även mindre begåvade till dramatisk text? August kunde inte just då, han skriver om ångest, saknad, sorg, samvetskval, det blir nåd och försoning. ?Jag lever endast med dig ? känner du inte min längtan?.
Spänt var det ofta, orden är ändå vackra: ?Älskade! Så kom du! Så gjorde du mig nästan god ? Svanevit ? jag var sorgsen du gav mig glädje ? du har lärt mig tala rent ? vackra ord ? vem kan skilja oss om inte Försynen vill ? jag värmde dig med mina tankar ? älskar din kropp och din själ ?
?Kärleken den lider allt, men kan icke tåla förnedringar?.
Kristina Adolphson läser ur breven och en underbart vacker dikt,från den första idylliska tiden i detta förhållande, just så som man vill höra det.
Och kunde hon berätta om människor från den här tiden, inte minst om Harriets och Augusts Anne-Marie som lever i Sigtuna och just fyllt 101 år.
Visst blev det varma applåder!
FOTNOT: Harriet Bosse dog 1961. Kristina Adolphson som pensionerades från Dramaten 1997, har aldrig träffat henne men ?sett henne på stan?.
Så jobbar vi med nyheter