Ojämnheten är Nilssons signum
</span>I en tid då den svenska dramathrillern fortfarande präglas av samma maskin som präglar tyska Euromynt - läs Wallander/Beck - har regissören Anders Nilsson alltid haft något högre svansföring, högre ambitioner och högre röst.
Ibland har det blivit riktigt bra, framför allt i "Nolltolerans", ibland gått i baklås. Gemensamt för hans filmer är ojämnheten. Anders Nilsson är Sverigebäst på thrillermomentet men svagare när det kommer till drama.
På det sättet är "När mörkret faller" en klassisk Nilsson. På en halv minut kan filmen gå från kalkon till kanon; man vrider sig av pinsamhet åt repliker som "Vilken jävla situation vi befinner oss i" och vrids sedan tillbaka av ångest och skräck när Nilssons kamera ligger riktigt nära naket skildrade situationer av misshandel och hot.
Filmen består av tre separata men löst sammankopplade episoder som har just hotet och våldet gemensamt. Journalisten Carina misshandlas av sin man, krogägaren Aram hotas av kriminella som skjutit hans dörrvakter och invandrarflickan Nina lever i en dödsskuggans dal där skuggan utgörs av tusenåriga traditioner av heder, hämnd och horfixering.
Upplägget fungerar, skådespeleriet är skarpt (speciellt från Reuben Sallmander och Oldoz Javidi) och Nilssons budskap går hem. Ingen av de tre huvudkaraktärerna har gjort något annat fel än att vilja skapa sin lycka, leva som de önskar utan att skada någon annan. Ändå tycker våldets män att de har rätten att förstöra deras liv. Brottsofferperspektivet är entydigt och Nilssons raseri blir också vårt. Jag önskar bara att han får till det hundraprocentigt nästa gång.
Ett extra plus måste ges för Anders Nilssons förmåga att ligga rätt i tiden, mitt i samhället. Hedersmördare, krogkriminella och hustrumisshandlare känns som klart mer relevanta skurkar än alla dessa biopsykopater som envisas med att klä ut sina offer till Mimmi Pigg, placera dem runt en picknickfilt och rista in hela Psaltaren på deras mage.
Så jobbar vi med nyheter