Ojämn farsparodi
AUSTIN POWERS IN GOLDMEMBERFilmstaden**
Foto:
Den tredje filmen om spionen med de dåliga tänderna, den hyperaktiva könsdriften och 1960-talskläderna är den ojämnaste av farsparodierna på övermänniskan James Bond och de hånskrattande världserövrare han bekämpar. Den här gången är sketchformen än mer utpräglad, handlingen ännu tydligare en lös ram för Michael Myers maskeringskonst och regissören Jay Roachs lek med spionfilmklichéer, musik och mode från 1960- och 70-talen, lyteskomik, underlivsskämt
och konflikt och försoning mellan fäder och söner, allt medvetet smaklöst gjort i bröderna Farrellys
och Mel Brooks stil.
Inledningen med film i filmen, fylld av berömda gästartister, är lyckad på ett sätt som fortsättningen
sällan kan leva upp till. Filmseriens ständiga äckelkomik går på tomgång utom i återkommande
dvärgmisshandel. Ett tabubrott som fungerar. Den självkäre storskurkens rapsång, ett buktalarskämt och lågkomiskt skuggspel tål också att skrattas åt, liksom Michael Caines drift med sin egen agentroll från några 60-talsfilmer.
Myers själv är roligast som egoistisk skurk i originell ubåt. Spionhjälten däremot ger allt mindre
komisk utdelning, den fete skotten ingen alls, inte heller den holländske guldexperten som vurmar för 1970-talet, där filmen ofta utspelas. Ur årtiondets polisfilm med afroamerikanska motiv kommer den
rappkäftade hjältinnan, livligt spelad av filmdebuterande popsångerskan Beyoncé Knowles. Omkring henne skämtas det svagt med dåtidens diskotekstrend. Slutet bygger vidare på filmens oväntat väl varierade far-och-son-motiv och öppnar för en fjärde film.
Så jobbar vi med nyheter