Oh boy vilken kväll, Miss Li

Melodierna sitter där hela dagen och är irriterande på det där sprudlande sättet, precis som efter ett barnkalas som innehöll alldeles för mycket socker. Glad men samtidigt lite trött på sig själv. I verkligenheten finns det inget hos Miss Li som påminner om varken socker eller barnkalas. Visserligen är Linda Carlsson, som hon egentligen heter, och hennes sex musikanter pompöst roliga och glada när de kliver på Skandiateaterns scen. Vips så är man långt borta på en vilda western-saloon belägen på en ångbåt som Tom Waits har inrett. På scenen står ett spontanband som bara vill att hela båten ska dansa en judisk folkdans. Miss Li forcerar fram klezmertakter som är så signifikativt för hennes tidigaste alster och den till hälften stående och till hälften sittande publiken är milt sagt glada över att det är fredag. När "I’m sorry he’s mine" sen kommer är det endast dem som valt att uppsöka toaletten som sitter still. Energin som finns på den vinröda sammetsscenen är få förunnad. Sonny Gustafsson på gitarr bjuder verkligen upp till dans med sitt scenspråk. Miss Li själv, hon far upp och ner på sin pianopall samtidigt som hon nästan bankar med handflatorna på det vita elpianots tangenter. Efter ett tag, utan andrum, blir den till synes eviga intensiteten aningens tradig. Överraska mig med något annat, tänker jag. Det tar inte lång stund innan det också sker. Antingen blir det ett vräkigt och klockrent saxofonsolo av Lars Åhlund, ett ärligt publikfrieri eller oberäkneliga jampartier. Fröken Li är dessutom skönt tafflig. Vad gör det om man blandar ihop några låtar, kommer av sig och får börja om? Det är den där genuiniteten tillsammans med spelglädjen hos bandet som får publiken att dansa, som får dem att klappa synkroniserat och le brett. I den radiovänliga "Ba ba ba" är också allsången ett faktum och kvällen är mycket nära en succé. Trots att det bjuds på nästan tjugo låtar känns det inte som en lång kväll. Miss Li hade gärna fått bli mer dynamisk och fortsatt in på sena natten. För om det är något som saknas så är det mer av den där sårbarheten som visserligen dyker upp i "Is this the end". Skratt och tårar är så bra tillsammans. Nu blev det bara skratt, vilket i och för sig inte är helt fel men Duracellkaninen hade behövt jogga ner lite då och då.

Information till våra läsare

Oh boy vilken kväll, Miss Li

Flicka möter hela tiden pojke i Miss Lis händelserika sånger. Det kan bli tjatigt och efter bara en kort stund går man omkring som en Duracellkanin i tvåtakt och sjunger "Oh boy" eller "Ba ba ba" om och om igen.