Odräglig ordbuse och omistlig sanningssägare
JAN GUILLOU Kolumnisten Pirat
Författaren Jan Guillou. Foto: Scanpix
Foto:
Guillou har samlat sina kolumner under rubriker som direktörspolitik, rasism, religion, terrorism, pressetik, litteratur, hedersmord, personangrepp och andra. Han börjar med att gå på direktörerna.
Att sådana hotar med att lämna landet finner han löjeväckande. De är förmodligen Sveriges minst internationellt efterfrågade arbetskraft. Ofta utbildade på Handelshögskolan, som inte är någon riktig universitetsfilial utan "Wallenbergs privata dagis för blivande räknenissar".
Under 80-talet kom en ny människosyn enligt vilken "hela vår industri skulle skötas av omogna handelsstudenter av mankön". Sverige blev snabbt ett sämre land. Folket röstade fram en "såsseregering". Direktörerna hämnades genom att föra ut våra främsta företag, Astra och Volvo, till slakt utomlands, något som för hundra år sedan skulle ha kallats högförräderi och gett bödeln jobb.
Bakom direktörerna står en doa-kör av ekonomijournalister som "rent vetenskapligt" vill bevisa att de som tjänar mest måste tjäna mer och att de fattiga måste bli fattigare.
Guillou kan betraktas som en odräglig ordbuse men han är samtidigt en omistlig sanningssägare och dessutom så pedagogisk att skolorna borde ta vara på honom.
En av den demokratiska diskussionens svåraste frågor rör religionsfriheten. Den löser han förvånande elegant. Han talar om var hedersmord förekommer och varför (har inget med religion att göra). Han visar hur medierna godtagit den finurliga termen friskolor i stället för privatskolor. Det är i religiösa privatskolor som fattiga invandrare tillåts sabotera sina barns framtid "i före detta folkhemmet Sverige".
Varför ska vi tvingas att spekulera med våra pensionspengar? Jo för att avlasta politikerna som nu slipper ta ansvar för vår tryggade ålderdom.
Så får vi klart och kortfattat veta vad ett bra företagsklimat är. Det är lägre skatt på kapital och direktörslöner samt minskade statliga utgifter för sjukvård, minskad arbetslöshetsersättning, fler karensdagar "och annat direktörsgodis".
Om litteraturen säger Guillou att verkligheten tycks ha upphört att spela någon roll. Recensenterna ser till formen, till experimenterandet med snårig text som ger oss en överproduktion av oläsliga böcker.
"Konstnärsmyten säger nämligen att den som har få läsare är en mer sann författare än den som har många."
Författare konkurrerar inte med varandra, det är icke-läsandet som konkurrerar med läsandet. Ju fler som kan dras bort från TV-skärmarna för att läsa Liza Marklund, desto fler läsare får även Björn Ranelid.
Guillou har också ett recept på hur Kerstin Ekman skulle kunna bli odödlig. Det är inte genom hennes böcker. Inte heller genom att ha hamnat i akademin. De flesta av akademins författare är glömda och de bästa författarna blev aldrig invalda.
Lite här och där dyker Göran Persson upp i boken, naturligtvis. Slutkapitlet handlar helt om honom och är riktigt roligt. Vi har fått veta att 1600-talets krigsherrar byggt sej herrgårdar i Sörmland sedan de blivit rika på att röva och mörda utomlands. Dagens rikemän flyttar också in i herresäten i Sörmland sedan de blivit rika på att byta papper med varandra. Vi får veta vilka de är och hur Göran Persson bör kunna smälta in bland dem.
Främst bör han lära sej jaga. "Man bjuder på jakt och blir bjuden igen, det är principen för hur det svenska näringslivet styrs numera." Om han sen tar upp sin gård som näringsfastighet i deklarationen så stiger han upp i det nya skattefrälset.
Guillou redogör också för sina problem med "vår malligaste morgontidning, i fortsättningen av utrymmesskäl kallad DN". DN har förtalat Guillou och då är det fel. Men i kapitlet därpå gör DN rätt i att förfölja Jesús Alcalá. Vem som helst kan läsa Alcalás angrepp på familjen Bonnier i hans bok "Att långsamt lära sig övervinna lusten att förenkla" (Ordfront 1997) och förstå varför DN:s ägarfamilj lade ner stora pengar på att för all framtid krossa Alcalá och få honom ut ur det svenska kulturlivet. Här är Guillou dåligt påläst.
Det är dock den enda anmärkning jag kan komma på mot den här boken som är sällsynt rolig, lättläst, giftig och faktarik. Läs den!
Så jobbar vi med nyheter