Orphei Drängar
Dirigent: Cecilia Rydinger Alin
Klarinett, flöjt, saxofon: Magnus Lindgren
Presentatör: Samuel Åhman
De Geerhallen Norrköping
Med ett krafullt "Hör, I Orpehi Drängar" inleddedes konserten i De Geerhallen på lördagseftermiddagen när just OD - Orpehei Drängar - intog scenen med sin dirigent Cecilia Rydinger Alin.
Under ett gediget och välkomponerat program vallades vi sedan genom svensk och internationell körlyrik och körmusik med hjälp av både klassiska vårsånger, coola gamla musikallåtar och ett häftigt uruppförande. Och kören är duktig - ingen tvekan om saken. De textar, deklamerar, nyanserar och sätter dynamiken i fokus utan att det blir tråkigt och förutsägbart. Sången blir prydligt och noggrann och oftast exakt men man hör att det fortfarande handlar om en kör med många röster och det får man vara tacksam för. Körklangen lever och omformuleras under konsertens gång och den här konserten var sångarna extra mycket på tå.
Dirigent Cecilia Rydinger Alin kan sin kör och vet att spela på rätt strängar. Det ser nästa ut som om hon spelar harpa när hon instruerar, formulerar och uppmanar sångarna. Samidigt både drar och liksom klämmer hon fram den så karaktäristiska körklangen och det blir bra. I den franska dryckesvisan Chanson à boire smälter diktionen som en petit choux i munnen och Max Regers komplexa An das Meer med nästan symfonisk tyngd kläddes i lätt och luftig kördräkt. Blåsaren Magnus Lindgren fanns med under konserten och gav en extra dimension åt lyssnandet. Ren och skär jazz på svenska blev det i Visa från Rättvik för klarinett tight integrerad kör. Tre gamla musikalgodingar fick avsluta första delen av konserten och OD kunde återigen visa på att man är en mångsidig kör som inte räds någon genre. Good morning i ett kul och genomkomponerat arrangemang av Paula av Malmborg Ward leddes över i vackra Send In the Clowns där saxofonen fick formulera innehållet och med I Am What I Am avslutades sjoket.
Efter paus och rakt i vårsångerna slås jag av hur snabba och rörliga sångarna är voalt sett. De kan verkligen vända på en femöring och det är nog det som gör att sångerna lever och blir meningsfulla. Annars kan man ju tänka att de gamla vårsångerna hängt med så länge att det skulle kunna bli tråkigt, men icke när det handlar om OD. Varje konsonant, varje ton och varje nyans mejslas fram ur kören och blir betydelsefulla element i sitt sammanhang. Majsång, Vårsång och så småningom Längtan till landet som extranummer sitter som en studentmössa.
Det uruppförandet som ägde rum var en smårolig tonsättning som Hans Ek gjort till en Wikipedia-text om flöjtens funktion och ursprung. Magnus Lindgren fick visa sin musikalitet och fingerfärdighet mot körens stabila textsjok. Tack vare en loop-station kunde han spela flerstämmigt med sig själv i realtid och effekten blev ett dynamiskt flöde. En hyllning till körens mångårige dirigent och nyligen bortgångne Eric Ericson fick vi med svensk körlyrik i dess fulla blomning. Aftonen av Alfvén och På fjället i sol av Peterson-Berger passar så perfekt för körens klang och det svenska körundret fick framträda. Presentatören Samuel Åhman gjorde ett gediget arbete med att hålla ihop konserten och varje väl valt ord satt precis i rättan tid - en konst i sig!
