Också en kärlekshistoria
FilmstadenBARA EN DAG****
sökte en park frampå morgonkanten. Vi förstod att de var menade för varandra, men de skildes åt. Det var en lättsam känsloskildring, med allvarliga bitoner, där orden, minspelet, de skiftande attityderna dem emellan, berättade om ömsesidig sympati och attraktion. Richard Linklater regisserade så lyhört att man ville jämföra med fransmannen Eric Rohmers samtalsfilmer om självbespeglande fransmän. Riktigt så bra var det nog inte, men ändå hans bästa film dittills.
Nu möts de igen, en eftermiddag i Paris, och inser på allvar att de hör ihop; efter en eftermiddag då de flanerar, talar om hur livet kunde ha varit annorlunda om de mötts igen som avtalat och hamnar i hennes våning framåt kvällen.
Han har gett ut en bok inspirerad av deras förra möte, är less på sitt äktenskap och älskar sina barn. Men han är fortfarande mest romantiker av dem; letar efter oväntade möjligheter i livet och kom t o m till det möte de enades om i förra filmen. Ethan Hawke ("Training Day") har blivit en mogen begåvad aktör. Hon har bekämpat ozonlager, känner sig försummad av sambon, prioriterade mormors begravning framför en återförening och är bitter över att han skrev om deras möte.
Det är Julie Delpys bästa roll sedan "Den vita filmen". Tio års erfarenheter har gjort dem illusionslösa, särskilt henne. Allvaret ligger lite närmare ytan den här gången.
Enkelt uttryckt är filmen nästan exakt lika bra som den förra, på nästan exakt samma sätt. Skådespelarna som lyckas med att spela intressanta, levande, välformulerade och rimligt oglamorösa personer. Fotot som växlar mellan skildringar av levande ansikten, samtalssituationer och citymiljöer, här kajerna kring floden Seine, en flodbåtsfärd och en parkpromenad. Linklaters fina personregi och öga för vackra, enkla bilder, lite i samma tradition av romantik i storstad som Woody Allen. Allen mer än Rohmer är nog vad man ska jämföra med. Filmen håller för det, och innehåller dessutom en rad fyndiga hänvisningar till den förra filmen. Musik av Bach, Nina Simone och Delpy bidrar till det rika stämningsregistret.
Ett klart sevärt bidrag till samma tradition som "Lost in Translation".
Så jobbar vi med nyheter