Man Of Steel
Filmstaden
Regi: Zack Snyder
I rollerna: Henry Cavill, Amy Adams, Michael Shannon, Russel Crowe, Diane Lane, Kevin Costner, Laurence Fishburne, Antje Traue, Christopher Meloni m fl.
Betyg: * * *
Det är som om Henry Cavill föddes till att spela Stålmannen. I alla fall verkar han som gjord för att vara Zack Snyders och Christopher Nolans supergubbe. Med en kombination av charm och tyngd passar han i rollen som handen i handsken. Med de sorgsna ögonen och det något timida sättet förkroppsligar han den flykting han ska spela. För Stålmannen är en ensam utomjording på vår planet. I tidigare versioner av berättelsen har regissörer inte utforskat den aspekten. I Zack Snyders version är detta hälften av filmen. Superman vandrar genom livet undrandes var han kommer ifrån, hur han ska hantera alla sina krafter och vad syftet är med hans ankomst till jorden.
Christopher Nolan, mannen bakom Dark Knight-ifikationen av Batman, är alltså en av de som nu gjort om ”Stålmannen”. Har greppet lyckats? Ja, förvånansvärt väl med tanke på att nyhetens behag försvann med ”Batman”. Kritikerkåren är delad över nya Stålmannen. En hel del är besvikna över bristen på humor medan andra är nöjda över nystarten. Eftersom filmen är en bombastisk och explosiv version av ”Transformers” i minst en halvtimme är det verkligen tur att den inte är gjord även som komedi. Det är just avsaknaden av humor som skiljer den från alla dussinfilmer inom actiongenren.
Problemet är den totala urspårningen in i action-träsket under sista halvtimmen. Allting går sönder åt alla möjliga håll, det går knappt att se vem som gör vad. Etapperna av slagsmål avlöser varandra. Det smäller för mycket helt enkelt och drar ner betyget från en fyra till trea. Känslan är att filmmakarna tänkt rätt men oroat sig för att inte dra in tillräckligt mycket pengar och därför försökt blidka sommarbiopubliken. Själv hade jag velat se mer av Kal El/Clark Kent.
Manuset av David S Goyer är både fyndigt och intelligent. De klassiska elementen vävs in utan att förklaras övertydligt. Superman används en endaste gång i filmen. Emblemet på Stålmannens dräkt, S, står för något annat. Samtidigt är det lite väl mycket lånat från allt annat som "The Avengers" och "The Matrix" samt kopplingar till terrorism och miljöfrågor. Lite mer originalitet hade inte skadat.
Skådespelarna gör jobb ifrån sig generellt även om Michael Shannon håller på att bli grovt typecastad som den komplext onde karaktären. Russell Crowe får axla Marlon Brandos Jor-El, och det är säkert hans karriärs största egotripp. Amy Adams däremot ser lite för sockersöt ut för Lois Lane. Henry Cavill ger som sagt Stålmannen en ny känslighet som är en av de egenskaper som gör denna version sevärd. Och utvecklingen har gått framåt för Stålis på andra sätt, han har äntligen lärt sig att ha kalsongerna på innanför sin dräkt.