Som filmkritiker ska man undvika n-ordet. Inte för att det är speciellt stötande eller provokativt, bara extremt överanvänt: "Nyskapande" är något som ibland klistras på varenda svensk film där någon råkar knuffa till kameran, har evinnerliga tysta partier eller fått, för kritikern, upprörande låga anslag från filminstitutet och setts av, för kritikern, upprörande låg andel av svenska folket.
Men nu. Ge mig en film som är monumentalt omöjlig att genrebestämma, som har i huvudrollen en tondöv polis och som till betydande del består av trumpartier - då är jag villig att kalla den, ja, riktigt jävla nyskapande.
Ge mig, enkelt uttryckt, Sound of noise.
Mycket har redan skrivits om denna film, där en fantastiskt nollställd Bengt Braskered i huvudrollen spanar efter sex gerillamusiker som för krig mot samhället genom att trumma på det. Man sätter sig i salongen med regissörerna Ola Simonssons och Johannes Stjärne Nilssons geniala tiominutersepos Music for one apartment and six drummers i bakhuvudet och en enda fråga: Går detta koncept att utveckla till långfilm?
Svaret är, efter trumvirvel: ja. Intrigen bär. Skämten går hem. Och musiken, men det visste vi innan, är fantastisk.
Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson är lika mycket upptäcktsresande som regissörer. De hittat en alldeles egen kontinent där färgen är gråbrun, humorn lundensisk och Roy Andersson svalt en mentometer. Det kanske inte är allas favoritplats, men många av dem som hittar dit kommer att känna att de kommit hem.