Litteraturen frossar i det självbiografiska, och inte heller inom konsten är det längre fult att utgå från sig själv, om man får tro kuratorerna Camilla Larsson, Marianna Garin och Sinziana Ravini. Samtidigt som Sveriges konstskolor öppnar sina examenutställningar gör de sin egen sammanfattning av det allra nyaste på de svenska konsthögskolorna. "På spaning efter det jag som flytt" (16 maj till 17 juni) heter deras utställning på Bonniers konsthall i Stockholm. En blinkning till Proust, romantiker som få.
-Han var verkligen subjektivitetsfilosof, han använde sig av sig själv, sin egen sensitivitet för att skildra världen, säger Marianna Garin.
Döda älsklingar
Kyrkogårdsromantik, dödsdrift och förgänglighet återkommer bland verken hos de 15 utvalda. Malin Pettersson Öberg har vandrat runt på en fransk djurkyrkogård och hämtat smäktande avskedsfraser till små älsklingar med namn som Othello och Sokrates. Det är avsked, bannlysta på människors gravstenar men tillåtna på våra husdjurs. På Bonniers konsthall är de känslofyllda fraserna stramt textade över ett par väggar utan att de klingar särskilt ironiskt.
Cynisk är inte heller Carl Boutard som utforskat Pauli kyrkogård i Malmö. Det hela började med dagliga lunchpromenader, som andhämtning och paus från Konsthögskolan. "Territorium" heter hans verk som omfattar många delar, däribland en teckning av en grav, inhägnad med järnstaket.
-Jag tyckte det var märkligt att man kan göra territoriella anspråk även efter sin död.
Dumpad i hamnen
Carl Boutard satte hjul på staffliet och begav sig dit och tecknade. Han gjorde bronsavgjutningar av växterna, som sugit näringen ur den jord som rymmer kroppar och aska. "Vår andra död", säger han sammanfattande om sina verk som handlar mycket om just de övergivna gravarna, där gravstenarna efter bara några år blir bortfraktade och "dumpade i Malmö hamn" för att citera en kyrkogårdsarbetare som Carl Boutard intervjuat.
-Om man är historiskt intressant kan graven bli k-märkt, men är man en vanlig Svensson försvinner man i en andra död. Det intressanta är att kyrkogården blir till en metafor över hur man levde livet.
Även om konstnärerna utgår från sig själva handlar det inte om någon eskapism, enligt de tre kuratorerna. I stället bygger man sina egna, labyrintiska, parallella världar, ofta genom arbetskrävande metoder. Maja Bajt har gjort en fantastisk resedagbok, med en lång rad sammanfogade ark, många med psykedeliska och enormt detaljerade berättelser.
-Man leker lite mer med betraktaren än vad konstnärer annars brukar göra i dag, man måste ge de här verken tid, säger kurator Sinziana Ravini.