ULYSSES
Av James Joyce
I översättning av Erik Andersson
Albert Bonniers Förlag
James Joyce väldiga roman Ulysses (tidigare Odysseus på svenska, efter namnets romerska variant) utgavs år 1922. Den anses överlag vara 1900-talets mest innovativa och inflytelserika litterära verk, fullständigt nyskapande och revolutionerande, bland annat för långa inre monologer, så kallade medvetandeströmmar, som förekommer i romanen.
Enligt James Joyces egenhändiga beräkningar arbetade han i 10 000 timmar med Ulysses, och efter publiceringen gjorde Joyce det något självbelåtna uttalandet: ?Jag har lagt in så många gåtor och pussel att det kommer att hålla professorer upptagna under århundraden, grälande över vad jag egentligen menat.?
Erik Andersson har arbetat i fyra år med att nyöversätta verkets 800 sidor.
Bokens titel syftar på den antika hjälten Odysseus, och romanen innehåller en lång rad paralleller till Homeros epos Odysséen. Handlingen utspelar sig i Dublin den 16 juni 1904, och hellre än hjältar och romantiseringar väljer Joyce att realistiskt skildra vardagliga vanliga människor med naturbehov i en nedsliten stad. Joyce tänkte att staden Dublin och bokens okarismatiske antihjälte Leopold Blooms rörelser genom staden skulle framstå som en representant för hela mänskligheten.
Den första svenska översättningen av Ulysses utgavs 1946 under titeln ?Odysseus? och gjordes av den finlandsvenske Thomas Warburton, en på sin tid, såväl som nu, beundrad bragd. Denna text har bara kritiserats på ett fåtal punkter, men med åren har dock Warburtons text sakta men säkert åldrats, som alla andra översättningar. Behovet av en nyöversättning av Ulysses har till slut blivit nära nog akut.
Vad har då Erik Andersson gjort som inte Warburton gjorde och har den nya översättningen blivit bättre?
Jo, Erik Anderssons version sjuder av liv. Texten har ett jämnare, modernare flöde och har korrigerats på många ställen, så är till exempel grundtextens dödliga smittkoppor inte längre Warburtons betydligt beskedligare vattenkoppor.
På det hela taget, i de nedslag jag har gjort i texten, är Erik Anderssons översättning bättre än den tidigare, och huvudskälet till detta beror på den sammanlagda kraften av den genomgående musikaliska kvaliteten. Ofta kliver Andersson in i oförskräckta brottningsmatcher med Joyces konstfulla och fantastiska språkbehandling, och det gör att hans översättning framstår som flera strån vassare. Den är fräsch, känslig och underhållande att läsa.
