Nyhetsland och gammal kärlek

Vilken tur att man inte bor i Nordkorea. Då skulle man inte få kämpa för att få vara kommunist, då skulle man få slåss för att vara till exempel miljöpartist. Fast frågan är hur man skulle kunna komma på idén. Frågan är hur man skulle kunna komma på några som helst idéer i detta slutna samhälle.
Eftersom man vet att man skulle slås i bojor eller bara avlivas om man vill starta ett parti som inte hyllar sin landsfader och hans diktat som vissa andra hyllar Muhammed eller Jahve, så finns inget annat alternativ än att finna sig och tänka rätt.
Frågan är om man tänker på hur det skulle vara annars.
Frågan är om det finns energi till annat än överlevnad. Om man, som jag läste, sätts i en brigad som ska bygga enorma motorvägar till ett folk som knappast har bilar, ännu mindre mat, vad tänker man då? Vågar man yppa eventuella funderingar till den som sliter med ålderdomliga verktyg bredvid? Vad vågar man?
Fursten hör allt.
Allt är så tydligt i Nordkorea. De flesta av oss bara ryser åt alla konstigheter som finns att läsa just nu, allt är ju ändå så långt borta.
Vi som har det så bra och får tänka vad vi vill och värnar och uppmuntrar den fria tanken.
Vad tänker vi?
Allt och inget. Enklare att fundera över andras, tankar alltså. Läser just Fay Weldon som kommer ut med Rhode Island Blues. (Söderströms förlag).
Hon var ju så kul Weldon när hon kom med sina våldsamma hämndfantasier på männen, om kvinnor som var överjävligt starka och listiga och gick över lik som ingenting.
Nu har hon coolat ner sig en bit och kan ha ett förhållande med en man, än om misstänksamheten är den starkaste känslan. "Han sover här för att det är enklare och billigare än att åka taxi hem".
Hon tänker inte bli besviken, tänker inte låta sig såras. Basta.
Det roliga med den här boken är att den tämligen unga Sophia som bor i London har en parallell i sin mormor, en 83-årig krutgumma som bor på just Rhode Island. Den flickan kommer inte att dö nyfiken, men det är nu, när hon flyttar till hemmet, som kärleken med stora bokstäver slår till. Föremålet är en 72-årig yngling. Och hon reagerar precis som sitt barnbarn.
Efter vad livet lärt dem.
Så är det roande krusiduller omkring de här damerna, snikna släktingar, släkthemligheter som avslöjas, en syster Ratched-typ på det exklusiva ålderdomshemmet och många små värdefulla tankenötter som sprids ut. Jämförelser mellan det riktiga livet och det liv som Sophia "tillverkar" i sitt yrke som filmklippare är roande.
Men ändå, Fay Weldons mest spektakulära tid är förbi och hon ingår i en växande genre av moderna kvinnoromaner där även folk över 35 tillåts ha ett kärleksliv.
Till slut är det tomt på tankar och om något som liknar något dylikt envisas med att dyka upp vill man helst bara bli genomblåst och bara se och känna och vara med när träden slår ut och se hur det är grönare över mattorna i stan när man åker hem än när man for förbi på morgonen.