NY VÅG
Svensk Punk / New Wave /Synth 1977 - 1982
Peter Kargerland
Premium Publishing
Linköpingssonen och numera norrköpingsbon Peter Kagerland har tagit som sin uppgift att spåra upp och dokumentera svenska band som spelade punk, new wave- eller synthmusik mellan åren 1977 till 1982. Boken är en diger lunta med banden kronologiskt ordnade, dessutom med en mängd fotografier och citat med mera.
Med boken följer också en CD med 33 låtar, som en illustration till bokens innehåll.
Även de svenska fanzines (självutgivna musiktidningar) som gavs ut under perioden får ljuset riktat mot sig och lyfts upp ur glömskan.
Efter ett förord av Kjell Alinge tar flera duktiga skribenter, bland annat Joakim Sundberg och Per Dannefjord vid, som ger sig på uppgiften att spegla de olika städernas punkscener (för det är på punken tyngdpunkten ligger, titeln till trots), och här gör man initierade av analyser av musikriktningars väsen, här i Sverige.
Det här borde vara en fröjd för en som, i alla fall delvis, själv var med i svängen, men till slut blir det lite enahanda, och som man kan känna klådan av nördighet runt ögonen. Men ett visst mått av nördighet är kanske ofrånkomligt om man, som Peter Kagerland kliver in i ett sånt stort projekt. Han har ju som syfte att visa upp bredden inom den svenska punk- new wave och syntscenen. För detta krävs det nog lite tunnelseende och ett överdrivet intresse.
500 band visas stolt upp, men dessa är ju naturligtvis långt ifrån alla. Från Norrköping nämns Paragraf pop, som i alla fall jag inte uppfattade som varken ett punk- synth eller new wave band. Visst, Snagg finns ju med, ett gediget punkband. Där emot nämns inte Fuckinggarlics, ett av de absolut första banden i landet som i alla fall själva kallade sig punkband redan i slutet av 1976. Inte heller Aggressiva kostymer finns med, ett band som vägrade att ge ut skivor utan bara ville spela live. Åskådarna, som nämns som ett Norrköpingsband, har jag varken hört eller hört talas om, men jag kanske var inne och såg på N.P Möller då.
Och det kan man väl kalla en brist? Inte just att det är Norrköpingsband som missas, utan att fallet förmodligen är det samma med många svenska orter. Det är grupperna som har gett ut skivor, eller ibland bara en singel, som räknas in i Peter Kargerlands bok. Alla andra står utanför, men bryr sig nog inte så mycket om det.
Men i slutändan blir det ändå godkänt. Peter Kagerland berättar med en skön blandning av allvar och humor, och ger en behaglig känsla i magen samtidigt som man känner sig både åldrad och lite nördig själv. Han har rullat igång och ridit i land ett opretentiöst jätteprojekt, och boken kommer naturligtvis att ge nöje och få inflytande bland redan lojala fans och andra nyfikna.
