Ett av målen i den statliga filmpolitiken är att filmbranschen ska präglas av jämställdhet och mångfald. Svenska Filminstitutets fokus på jämställdhet har diskuterats inte minst de senaste veckorna men enligt rapporten, "Vilka kvinnor?", som institutet tagit fram och presenterar på torsdagen, framkommer det att det fortfarande finns stora brister:
Män gör filmerna med de största budgetarna. Manliga skådespelare fortsätter att få stora roller upp i 50-årsåldern medan kvinnor anses förbrukade vid 40. De ska dessutom vara vita och smala för att passa in i den stränga normen.
Tvingas förklara
I rapporten, som bygger på djupintervjuer med 19 skådespelare och regissörer, framkommer det också att rasifierade skådespelare inte kände sig delaktiga i metoo-rörelsen och att de anser att deras arbete försvåras av att de hela tiden måste förhålla sig till rasism – att de tvingas förklara för sina kollegor att en roll eller ett kostymval reproducerar stereotypa föreställningar om svarta och bruna människor.
– I flera år så fick jag enbart förfrågan om att spela misshandlad syster, utsatt invandrartjej eller rånare, säger Nisti Stêrk, skådespelare och komiker till TT och fortsätter:
– När det gäller metoo så vill jag hylla alla mina kollegor som jobbat och jobbar med det. Men det har funnits en icke-förståelse för frågor ur ett intersektionellt perspektiv. Det handlar om en omedvetenhet, inte illvilja och vi behöver jobba vidare med detta.
Nisti Stêrk har engagerat sig i frågor om stereotyp casting och bland annat ordnat branschseminarier i frågan.
– Det har bidragit till att jag nu fått roller som heter Gunilla, Eva och Lena. Det har börjat hända saker, det vittnar flera kollegor om. Men de stora rollerna där man bara är Lena har uteblivit, säger hon och lägger till:
– Mina skådespelande systrar med mörkare hud får utstå ännu mer än vad jag får. Att delta i en rapport som denna kan leda till att vissa jobb försvinner men det bryr jag mig inte om för i en förändring så måste några ta smällarna.
Vit skörhet
Skådespelaren Sandra Andreis ("Morden i Sandhamn", "We got this" och kommande Viaplay-serien "The head") har inte medverkat i rapporten men känner igen sig i många av vittnesmålen och tar upp det som i rapporten beskrivs i termen "vit skörhet".
– När jag har lyft att det är konstigt att det bara finns vita människor i en skådespelarensemble har det bemötts med en otrolig avighet, även fast jag är vit och lyfter det.
TT: Vad har du mötts av för reaktioner då?
– Folk blir sura. De blir förnärmade, "tror du att jag är rasist"? Och det är väl det som är det sorgliga, att man inte orkar rannsaka sig själv och gå lite utanför sina vanliga casting-kataloger.
I rapporten efterfrågas bland annat en kompetenshöjning gällande representation och mångfald hos makthavare i filmbranschen. Sandra Andreis håller med.
– Även om det i dag pratas om jämställdhet och hur viktigt det är att förhindra sexuella trakasserier så har man inte tagit in hur dysfunktionell maktstrukturen är, på djupet, säger hon och fortsätter:
– Jag har varit med om produktioner där man tror att man är hemma för att man har rollsatt någon form av minoritet. Man har checkat en box men tänker inte i flera led, som när man tog den enda svarta kvinnan i en produktion jag var med i och satte en stor logga tvärs över hennes ansikte i marknadsföringsmaterialet. Det gjorde man inte med de vita männen.
Ska vara smal
I jämställdhetsrapporten framkommer också att normen för hur en kvinnlig skådespelare "ska" se ut för att få huvudroller fortfarande är oerhört trång. Hon ska vara vit, under 40, smal och mindre än den manliga skådespelaren som förmodligen rollbesatts före henne.
– Det här är saker som varje kvinnlig skådespelare måste förhålla sig till. Nu är jag en person som gillar att röra på mig och hålla mig i form, men det är klart att jag är medveten om att det gör det lättare för mig att få jobb, säger Sandra Andreis.
TT: Hur ser du på att åldras i den här branschen?
– Rebellen i mig blir motiverad av att det finns motvind och jag har fått upp ögonen för att jag vill skapa egna historier. Det är mycket som håller på att förändras även om det inte går fort nog, säger Sandra Andreis.