Ny progg möter den gamla
DE FETA ÅREN ÄR FÖRBI**Filmstaden
De feta åren är förbi handlar om tre unga radikala i Berlin och deras, från början fredliga, kamp mot borgerskapet. Foto: Triangelfilm
Foto:
Det handlar om några dagars umgänge i en alpstuga mellan tre ungdomar och en rik affärsman, som de kidnappar utan att egentligen vilja det, sedan ett av deras återkommande attentat mot socialgrupp 1 gått överstyr. De bryter sig in i lyxvillor, lägger porslinssoldater i WC, staplar ärvt porslin i TV-hyllan och gör andra icke-våldsupptåg för att häckla de som samlar sitt guld i jordiska lador. Deras rättsinne är tanke- och verkningslöst, en naivt god gest som man förstås kan kalla socialistiskt men nog förekommer även utan den etiketten.
I stugan börjar alla ofrånkomligen tala med varandra, isolerade som de är. Kontaktbehovet segrar över rollerna som offer och förövare. Affärsmannen visar sig ha ett förflutet i 1960-talets socialistiska rörelse, upplever några dagars nostalgi och blir en sorts fadersfigur för ungdomarna. Rätt obetalbart är det när han bjuder sina kidnappare på spagetti med köttfärssås och berättar om storfamiljernas, den fria kärlekens, partnerbytenas och de revolutionära mötenas tid. Det blir en sorts idyll, en tids idealliv; sånt finns alltid med på ett hörn i satirens värld. Men eftersom den handlar mest om verklighetens brister så brister även den idyllen. Bland annat då det blir triangeldrama mellan de tre, ideologen, den kännande unga flickan och den hygglige grabben som hängde på utan att vara riktigt brinnande i tron.
De som roades av Goodbye, Lenin! kan nog skratta åt den här filmen också, fast den är mycket svagare i spel, komisk inspiration och bildberättande med finess. Bilderna av ungdomars livliga umgänge är rörliga, moderna och avsiktligt slarviga ungefär på samma sätt som i fransk och svensk 1960-talsfilm. Konventionerna lever.
Så jobbar vi med nyheter