Ny brittisk dramatik till Östgötateatern
Inne i salongen sitter minst tre skolklasser. Före filmen låter de som en lunchrast. När "Happy feet" drar igång blir det tyst.
Precis som Antarktis självt är "Happy feet" en vacker men livlös, kall och död historia. Foto: Sandrew Metronome
Foto:
Kanske tycker de bara som jag, att "Happy feet" suger pingvinägg.
Upplägget är märkligt. Hoppa på pingvintrenden till den grad att vissa scener plankas direkt från dokumentärhitten "Pingvinresan". Lägg till en reaback av omotiverad sång - bara gamla hittar som "The message" och "My way" så att mamma och pappa kan skrocka lite. Och så toppa med en gräddklick av trendriktigt miljöbudskap (och lite sköna queer-glidningar av typen "Säg inte att jag ska ändra på mig, för det kan jag inte" och pärlan "Jag behöver inget ägg för att bli lycklig".).
Och så släpp loss datornördarna, låt megabitsen rulla. Det kan inte förnekas att "Happy feet" är fruktansvärt vackert animerad - gestaltningen av mötet mellan människa och pingvin är tillräckligt för att höja betyget ett snäpp - men den är ett välsminkat lik. Storyn är hopplös och bitvis helt obegriplig, en dålig kombination. Skämten är urvattnade som Ishavet.
Jag tror helt enkelt att någon gjorde en testfilm med pingviner som steppade och sjöng. Detta fick någon annan att falla pladask, riva upp sin plånbok som man öppnar en skakad burk läsk och låta innehållet spruta över produktionen. Resultatet är dyrt och avslaget.
Film
Happy feet
Filmstaden
Filmstaden
Så jobbar vi med nyheter