Barnboken heter en tidskrift som ges ut av Svenska Barnboksinstitutet. Novembernumret är ett temanummer om mej som författare. Ett antal akademiker har forskat i mitt författarskap och beskriver det.
Det är så det ska gå till. Vi som skriver skönlitteratur vet i regel inte i vilket sammanhang vi jobbar, vi skriver på känsla och inlevelse - och sen är det kritikers och litteraturvetares uppgift att tala om för oss vad vi har gjort.
Ett bidrag som överraskar mej är av fil dr Jerry Määttä och handlar om hur jag skrivit science fiction.
Här får jag verkligen lära mej något nytt om mej själv och mitt jobb.
Jerry Määttä menar att jag är en av de mest lästa författare av science fiction i Sverige. Med Rymdgänget (1956), Rymdgänget och mannen i trädet (1957) och Mannen i lådan (1958), Resa på en okänd planet (1967), Rymdskeppets gåta och Destination Mars (Pojkarnas julbok 1968 resp. 1969), revolutionsskildringen Mannen på tåget (1971), Den galna planeten (2001) och Tusen år efteråt (2012), finns det egentligen bara en handfull svenska namn som kan mäta sig med mej. Faktum är att genren tycks vara så central i mitt författarskap att också mina memoarer, Ett författarliv (2009), är skrivna som en tillbakablick från år 2025 med Wernström, född 1925, som hundraåring).
Mest tycks Jerry Määttä ha fäst sej vid Flygkamraterna korsar rymden (1949). När den kom ut uppfattades science fiction som en ny genre. Där utnyttjar jag grepp som "futurologisk extrapolering" (som jag inte vet vad det är).
Jag tycks tidigt ha använt sf-genren politiskt, till indirekt samhällskritik. Det gör man genom att skildra andra tider eller andra världar för att indirekt kommentera och kritisera sin samtid. Här var jag tidigt ute, får jag veta, och kan räknas till sf-genrens svenska pionjärer. Kanske påverkad av sf-författare som jag aldrig läst.
Som barn läste jag Blixt Gordon i nån veckotidning som morsan prenumererade på. Som tonåring var jag springsjas på ett tryckeri i Stockholm. Det var under kriget när bilarna var undanställda och allting måste fraktas med cykel, även tunga trycksaker. Då kunde jag ta en vilopaus under nån bro och läsa Jules Verne-magasinet. Så visst var jag påverkad när jag började skriva böcker.
Nu sitter jag med Jerry Määttäs doktorsavhandling i handen, den där mina tidiga pojkböcker tas på allvar och kallas romaner. Det brukade ta mej en månad att skriva en sån bok.a Jag tycks ha haft det lättare än Määttä. Hans avhandling är 600 sidor tjock. Jerry Määttä har inte bara läst allt jag skrivit, han har också läst alla andra författare som skrivit sf, plus alla som skrivit om dessa.
I tidskriften Barnboken läser jag andra forskare som behandlat mitt författarskap. Tyvärr är tidskriften inte tryckt utan finns bara på nätet. aDär kan du söka den och se vilken märkvärdig skribent jag nu fått veta att jag är.
