Jag är mitt i en sittning med "Revolver" - nej, inte Beatles-plattan från 1966, utan Lars Noréns diktsamling från -69. Ibland sätter jag mig på bibban och läser, precis som jag alltid gjort, bara för att ha lite rörelse omkring mig, lite folk att betrakta.
Men nu tar jag en liten paus. Plötsligt skramlar en spårvagn förbi borta på Nygatan. På dess sida rider en lycklig tomte fram i en märklig lysrörskonstruktion, och det är faktiskt två springande renar spända för släden. Svisch, så är den borta igen, wow vilka grejer! Annat var det förr, när vi gick man ur huse på skyltsöndagen för att se några klent upplysta stjärnor mellan kåkarna på Drottninggatan, och så nån mekanisk tomte som bockade sig stelt i Sterns skyltfönster. Allting förändras, naturligtvis. Av det Södertull som fanns när jag var grabb finns inte ett spår. Men Kristinaskolan tronar i bakgrunden. Den ser likadan ut som när jag gick där i mellanstadiet i början av sjuttiotalet, när nya bibban blev mitt andra hem. Jul jul, strålande jul: Jag drar ett par bloss till och kommer att tänka på julen 1972. Mot alla etiska och moraliska principer bombade USA:s B52:or sönder Nordvietnams huvudstad Hanoi under denna kristna högtid, samma natt som såg president Nixons religionsstiftare födas, kärlekens förkunnare, Jesus Kristus. Den julen föddes jag politiskt, elva år gammal lärde jag mig hata president Nixon och USA:s vidriga krig. I tv sa Palme: "Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. Därför är bombningarna ett illdåd." Jag fick en ny idol: Olof Palme. Jag vet inte om skyltsöndagen ens finns kvar, och julhandeln tycks starta tidigare varje år. Men krisen märks inte av i våra julinköp. Kanske tröstar vi oss med fler presenter? Världen är i ekonomisk kris, en kris som alliansregeringen borde älska eftersom konjunktursvackor ingår i det kapitalistiska system de dyrkar. Min mormor brukade ha köpt julklapparna färdigt redan i oktober, när det inte var så rörigt på stan, som hon sa. Våra klappar stod i en av deras garderober, men syrran och jag klämde aldrig på dom i smyg. Vi visste att det ändå bara var mjuka, rejäla paket: kalsonger, tröjor och strumpor. Vi fick en sladdisbror när jag var sexton, och med åren mjuknade mormor upp från det robusta, nödvändiga. En jul när lillebror var åtta och jag alltså var tjugofyra fick han en agentväska med alla små specialmojänger av henne och morfar. Jag, som alltid hade fått tacka snällt för deras långkallingar och undertröjor kände då avundsjukan pulsera som smält stearin genom min kropp. Jag kunde inte hjälpa det. Jag var sur i säkert en kvart. Förhoppningsvis har jag mognat sedan dess, och mormor är ju död sedan många år. Jag fimpar och fnyser ut den sista röken genom näsan. God jul alla Norrköpingsbor, tänker jag. Gud välsigne er alla.Nu är det jul igen
Nu är det jul, igen. Vid Söder tull, där jag står vid Stadsbiblioteket och tar ett bloss från en stunds läsning, betraktar jag de makalöst vackra, blå och vita stjärnorna i träden som illuminerar det sena eftermiddagsmörkret över människor och lokaltrafik.
Så jobbar vi med nyheter