Nöten som ändrade historien
GILES MILTONKryddkrigetMuskotkriget. Striden om de ostindiska kryddöarnaÖversättning: Annika PerssonHistoriska Media
Krigsfartyg utanför Filippinerna. Från bokomslaget.
Foto:
En gång var muskot en krydda värd sin vikt i guld. Den användes inte bara i matlagning utan också som medicin. I pestens tid hade man inte tid eller lust att ifrågasätta experterna som samtliga föreslog muskot som en viktig ingrediens i många farmaceutiska preparat. Men muskot fanns bara på ett fåtal av öarna i Ostindien. Dessa öar blev målet för engelsmän, holländare och portugiser som alla ville ha de ofantliga vinsterna för sig själva.
Milton beskriver hur medeltida sjöfarande inte var något annat än ett lotteri med livet som insats. Att förflytta sig i en bräcklig farkosten från A till B var alltid en chansning som stormar, vindstiltje och dålig navigering gjorde ännu farligare. Om man undslapp alla dessa synliga faror kunde man lätt bli dödligt sjuk och skörbjugg kunde ibland ta mer än halva besättningen i de kylskåpslösa, kostfattiga tiderna.
Trots detta kunde några få sjömän erövra världens alla hav och bygga upp lukrativa handelsstationer i exotiska länder. Genom skenhelig vänskap, mutor, stölder, gisslantagningar och rått maktmissbruk lyckades de "civiliserade" européerna roffa åt sig all kryddproduktion. Ön Run var viktig eftersom den nästan hade monopol på all världens muskothandel. Alla ville äga denna ö och ingen brydde sig om vad öborna tyckte. Holländare lyckades till slut mörda den engelsman, Nathaniel Courthope, som länge hade hållit ön mot alla odds.
Holländarna planterade muskotträd på andra ställen, högg ner plantagerna för att undvika framtida strider, och först efteråt förhandlade de om fred med England. Nu kommer en av de märkligaste händelserna i historien. England gav sig och lät Holland behålla ön Run. I gengäld fick England behålla krigsbytet, en obetydlig ö som heter Manhattan, idag bättre känd som New York.
Kritik mot en så fascinerande bok kan betraktas som smågnäll, men måste ändå påpekas. Kartan som påstås visa rutten som engelska fartyg följde till kryddöarna verkar sakna samband med boken. Rutten på kartan börjar i Holland! Anhalterna Sierra Leone, Sokotra och Nikobarerna på kartan nämns knappt i boken. Den i boken nämnda indiska hamnstaden Surat, som engelsmännen anlitade, visas inte på kartan. (Synd för oss lokalpatrioter, eftersom norrköpingsbon Christoffer Henrik Braad bodde där år 1750). Kartan verkar vara i fel bok.
På en bild av en Dyak-huvudjägare står: De ligger i floderna för att ta huvudet av alla de lyckas övermanna". Bortsett från svårigheten att ta huvudet av en som man inte lyckas övermanna, vill jag påpekar att Dyak- (eller Ibn-)krigare endast bor på ön Borneo, och inte på Run eller Celebes. Jag har själv bott i malajiska djungeln med några trevliga Dyakspårare anställda av engelska armén och kan bekräfta att deras huvudjagande instinkt ännu inte har försvunnit. (Dessutom kunde de "bita" av ölflaskornas kapsyler med tänderna! )
Men, bortsett från mina petitesser, en utmärkt bok för varje äventyrslysten och historientresserad läsare.
Så jobbar vi med nyheter