Nostalgi med alla barnsliga klichéer
DAVID BALDACCIKamelklubbenBra BöckerÖversättn: David Nessle
Bästsäljaren Baldacci skriver sagor för vuxna (män) kanske.
Foto:
En ny bok
När jag läste serietidningar som skolpojke accepterade jag utan minsta betänkande hur hjälten kunde utföra de mest fantasifulla händelser och ändå triumfera över skurken/fienden/generalen/indianhövdingen/den galne kemisten eller den korrupte politikern. Hjälten var alltid en landsman till mig och kunde skjuta prick på flera mils avstånd med sin revolver/pilbåge/rymdpistolens laserstråle eller cricket- slagträ. (Sant! En av mina favorithjältar slogs mot onda människor med ett sådant verktyg och vann. Jag tror att det låg någon uppmuntrande symbolik för elvaåringar i det där, men jag förblev ändå en usel cricketspelare). Mitt förtroendet för det tryckta ord var totalt.
Samma sak med actionfilmer. Vilken pojke har inte beundrat Johnny Weissmüller när han minskade världens alligatorbestånd genom att hålla fast käften med en arm medan han samtidigt stack ihjäl den med den andra. (Med en kökskniv han råkade ha mellan tänderna).
Med tiden mognade jag något och slutade läsa fantasifiktioner, (med undantag av politisk valpropaganda förstås). Nu kommer Baldacci med sin samling vilda fantasier och otroligt invecklade intriger och väcker gamla minnen till liv. Det blev nostalgiskt att läsa alla barnsliga klichéer igen, efter så långt uppehåll.
Fienden i dagens romaner är givet; självmordsbenägna araber som älskar att dö. Att de skulle behöva assistans förvånar mig, men så är tydligen fallet. Dessa fanatiker köper hjälp från skrupelfria skumma amerikaner som i sin tur säljer sin mordexpertis till, ja, vem kan vara elakare än hatiska araber? Nordkoreanare, förstås. De är inte så självmordsbenägna som araberna men är baddare att kasta knivar med en cirkusartists precision, till och med i mörkret!
Dessa skumma typer bevakas av CIA, FBI, MI5 och möjligen RFSU, utan framgång. Det förvånar inte alls när man läser hur samtliga bevakare också är genomruttna, ledda av förrädare, maktgalna fanatiker och andra män man absolut inte bör köpa en begagnad bil av. Jag erkänner att jag tappade tråden i ondskans korridorer här.
Men haf tröst! Hjälten, en uteliggare med ett dunkelt förflutet, kan döda med blotta händerna och reda upp allt. Han kallas för Oliver Stone, namnet på en berömd filmregissör, för att han, uteliggaren, vill undvika uppmärksamhet! Sant!
Han bevittnar ett mord på en ö, flyr i en eka, gömmer båten, som genast blev hittad av bovarna. (I New York!) Samma båt göms igen och blir lika snabbt hittad av två kvinnliga bekanta till uteliggaren. USAs president förgiftas med det dödliga giftet Butolin (orsaken till pesten) men klarar sig mirakulöst. Cirka tjugo beväpnade vakter blir nedskjutna men klarar sig eftersom kulorna faktiskt var ampuller med sömnmedel.
Baldacci kunde ha uppnått exakt samma effekt genom att påtvinga läsning av hans manuskript, ansåg jag. Nåja. Han vann mitt pris för årets mest meningslösa bok. Om man inte är en okritisk elvaåring, förstås.
Så jobbar vi med nyheter