Norrmän - lite som vi
Goda grannar Norrköpings konstmuseum
Uthälld, förbrukad. Ändå finns humorn nära i Vanessa Bairds bildserie.
Foto:
Flickorna på Konstmuseet, Marianne Hultman som utställningsansvarig och med Helena Persson som ny boss, har känt av den bristande kontakten västerut, nu sker en liten upphämtning. Hela hösten ska Norge vara närvarande på museet.
Ett vitt batteri lyser först i ögonen. Som om hela trumsektionen doppats i det vita och det har med den inblandade, exklusiva konsttidskriften Hot Rod att skaffa. Där finns fotona, här också, det handlar om Led Zeppelin, Beatles och Metallica och berättar en av producenterna, Jan Walaker. På det vita ska det spelas på vernissagen lovades det, i lördags alltså.
De nio konstnärerna är 60-talister, nestorn är Tone Vigeland, som gjort sig mest känd för unika smycken. Nu för hon tanken till Olle Baertling med sina tunna, spända ståltrådar i särskild balans. Elegant, sublimt.
Vanessa Baird blottar sig, vräker ut sina känslor av slitsam, slitande och utnyttjad, en röra av sex, fest och häxighet, moderskap, ömhet och tomhet om vartannat. Starka känslor i skarpt tecknade situationer, hon talar om kroppsinvasion, toppad med en förtvivlad video och också är rolig, faktiskt. Sorglustig är för svagt ord. Mette K Hellenes är samarbetspartner i den filmen och Mette visar dessutom några animerade filmer där hon(?) är utsatt från annat håll, familjesituationer som också både svider och är kul.
Lotte Konow Lund kallar en serie tuffa samlagsteckningar för A different Angel och själv vandrar hon som en prick i en video tagen från atején i Oslo.
Största utrymmet får Børre SSttre som bygger hela norra galleriet till en hypad skateramp, ett under av gammal framtid, läckert kringgärdad, med schvung, en scenografi av smäktande attribut.
Motsats kanske, är Snorre Ytterstad, en minimalist som lyckas lägga in stor laddning i en penna - om man vill vara orättvis och vanvördig. Men det är en reservoarpenna som monterats som rymdkikare, ett teleskop där man avläser gravitation och all rymd, vad man vill, målet kan vara en millimeterstor remsa av en dollar där texten In God we trust valts ut. Otroligt.
Stina Högkvist är vän med utställningskommissarien och har skrivit om sina erfarenheter av Norge i katalogen, om hur det hon trott skulle vara en så enkel flytt blev ständiga kulturkrockar. Kanske anar man sådana ibland, men Eline Mugaas har ett annat perspektiv på migrationen. Efter 12 år i New York återvänder hon till sitt Oslo och ser en annan stad. Hon fotograferar, vet inte om hon gillar det hon ser, men själva staden lockar henne och hon säker gränsen mellan ute och inne, fönstergränsen, men också det skamfilade. Alla talar om fjällets skönhet, säger hon, men jag vill se ett höghus på samma sätt.
Bjørn Barre visar The Lustlux Years, rent surrealistiska objekt. lego, tubsockor, hår, modellera, ögonglober som ser allt från flera håll och inte viker för de förstelnade, pågående och passerat liv. Ett utsnitt av något ständigt föränderligt, det bara fortsätter.
Om detta verk varken har början eller slut, har Andreas Hök valt tittskåpsmodellen. Han bygger scenografier utan berättelser, ting från gatan eller varsomhelst, en del som lyser och glittrar, sådant som är omöjligt att placera men nu upphöjda till ny betydelse i nytt sammanhang. Som ständigt bryts.
Det känns som en generöst rolig utställning med massor att upptäcka, hitta länkar till och avvikelser från de svenska uttrycken. Och inte är det långt från vårt?
Ett gåva till Norrköpingsborna och ett utflyktsmål för övriga östgötar, åtminstone.
Så jobbar vi med nyheter