Den känslan känner jag igen, o ja, allt för väl. Efter-festival-konvalescensens minne sitter präglat som en mässingsplakett på hjärnan, för alltid.
Rockfestivalen i Hässleholm? Det är ingen ordning på någonting längre, inte ens på rockfestivalerna. På min tid åkte folk till Roskilde, det var det hele, sedan kom Hultsfred, fast det var ju först -86, när jag snart skulle bli 25 och snart pappa för första gången.
Nu är det ju rockfestivaler i alla svenska samhällen över 300 invånare, ungarna far omkring överallt som små brinnande demoner och ska hämtas på tågstationen efteråt, sura, trötta, törstiga, och dessutom luktar dom som vanvårdade långvårdspatienter.
Men nu satt vi där i bilen, mina små sura, trötta flickor och jag. De som kan tillbringa timmar i badrummet för att lukta gott och bli fina lämnade nu en söt liten bidoft av svett ifrån sig.
Jag visste att de visste om det. Jag visste att de visste att jag visste om det. Naturligtvis sa jag inget, lite självbevarelsedrift har jag väl?
Och jag var inte ens i närheten av att berätta historien dom redan hört massor av gånger, om när pappsen minsann spelade i Hultsfred.
När pappa var rockstjärna.
Nästan, knappt.
Det var 1987, Hultsfredsfestivalens andra år. Jag var sångare i Sister James, Norrköpings Joy Division-wannabies, om jag nu ska jämföra oss med något.
Jag kände en kille som var med och arrangerade Glädjetåget som var en alternativscen i Hultsfredsfestivalen, och han gillade Sister James, så på den vägen var det.
Rätt kontakter betyder så mycket, då som nu.
Vi fick en spelning på festivalen.
När jag har berättat det här för barnen så nämner jag aldrig att det bara var 6 500 besökare på festivalen det året, eller att det bara var cirka 300 som lyssnade på oss. Varför skulle jag berätta det? Det är aldrig någon som har frågat?
Sister James gjorde ett bra gig i alla fall, trots att Ola, vår gitarrist, fick stämma om gitarren mellan varje låt för att han köpt nya strängar dagen till ära.
Det bästa festivalminnet är ändå att vi käkade samma mat i samma restaurangtält som The Jesus & Mary Chain, My Bloody Valentine och Johnny Rotten okej, Lydon då. Men för mig var och är han Rotten, för alltid.
Tråkigaste minnet är att Johnnys Public Image Ltd avbröt sin spelning efter tre låtar för att någon i publiken kastade en flaska på scenen.
”Fuck off you stupid fucking wankers!” vrålade Johnny Lydon.
Men My Bloody Valentine gjorde den bästa spelning jag varit med om. Flickorna sa att Sonic Youth hade varit sanslöst bra i Hässleholm, mina gamla 80-talshjältar. Historien går igen. Jag skulle ha velat ha varit där.
Näe, föresten. Det är skönare framför teven nu för tiden.