Jag har lagt märke till att det i många sammanhang är en oerhörd skillnad mellan teori och praktik. Att tanken på och förberedelser inför saker ofta är mycket roligare och ger mer energi än det faktiska genomförandet. Jag har planerat inredningen på vår balkong i månader. Hur den ska möbleras, vilka växter som kommer att passa, och hur den ska kattsäkras. I vintras köpte jag mer än 40 fröpåsar och sådde i små torvbitar. Men sen har jag ju glömt att vattna de där stackars plantorna så att de otaliga gånger fått resa sig från en tillvaro i liggande ställning. De skulle må bra av att få komma till större krukor med mer plats för fötterna, men dit har vi inte kommit än. Det känns inte längre så angeläget på något sätt. Det som i teorin kändes fantastiskt kul blev i praktiken rätt tråkigt. Men jag har insikten att det är en himmelens tur att jag inte har en stor trädgård att ta hand om. Den skulle få klara sig själv i otäckt stor omfattning.
Det blir ofta så med genomföranden, det blir inte riktigt som man tänkt. Därför har jag stor förståelse för det nya biljettsystemet på bussar och spårvagnar, det lät jättebra i teorin att alla betalar och ordnar med sin egen biljett. Det skulle jag också ha satsat på. Tidigare var det ganska enkelt att åka kollektivt, man la fram en tjuga eller visade sitt busskort. Det utvecklades till att man även kunde betala via sin mobil. Smidigt. Men sen försvann kontantbetalningen och mobilen krävde registrering. Som sällanåkare har det blivit ganska besvärligt att åka buss idag.
När så resultatet av krångligt betalningssystem i kollektivtrafiken lett till en betalningsovilja hos brukarna anställs ett gäng oresonliga kontrollanter. De låser fordonet och stänger av kortläsarna, alla som missat att betala får böta 1200 kronor oavsett anledning. Jag värjer mig mot detta. Det är en oerhört svartvit syn på åkande och betalningsvilja och tar ingen hänsyn till omständigheter. Situationen blir naturligtvis obehaglig för alla inblandade. Pendlingen till arbetet blir för många inte den lugna stund man behöver inför dagen som väntar utan en åktur i skräck för eventuella kontrollanter och ett kort som inte fungerat.
Jag tror att Norrköping av många uppfattas som en ganska tuff stad, det är lite hårdare livsvillkor här än i jämförbara städer. Norrköpingsborna drabbas hårdare av sjukdomar, har lägre utbildning och arbetslösheten följer oss som en skugga redo att slå till när som helst, droger är lättillgängliga och bristen på alternativ för många unga gör dem attraktiva. Vi har ett fängelse mitt i stadscentrum som ytterligare manifesterar detta hårda. Jag tror att vi gör oss själva en björntjänst om vi ytterligare spär på bilden med stenhårda kontroller av det här slaget.
Man manifesterar något viktigt när man lägger ner de här resurserna på att jaga gratisåkare. Och det gör Norrköping ännu lite hårdare och ännu lite mindre attraktivt att leva i och besöka. Vi måste ta alla chanser vi kan att visa att vi är en vänlig stad och att vi vill varandra väl, både i teori och praktik.
