Noréns stilla skalv

Äldre möter sig själva som yngre. Kvinnan som just ska identifiera sin döde 20-årige son på bårhuset står plötsligt ansikte mot ansikte med den som just fått födlsovärkar. Hon känner på sin mage.
"Kvinnan föder gränsle över en grav" är en Beckettreplik som poppar upp efter presentationen av Noréns nya. Med "Terminal" gör han ett slags allmänmänskliga bokslut. I två olika kortpjäser låter han karaktärerna vandra in och ut ur sina minnen.
En medelålders man kommer tillbaka till barndomshemmet och får träffa sina föräldrar, både som unga och medelålders. Modern är döende.
- Alla stycken i "Terminal" handlar om avgöranden som finns i varje människas liv. Man byter bostad, man bor kvar, man skiljer sig, man får barn, man dör, man gör abort, man går i konkurs. Det är ögonblick som finns kvar hela tiden, som ärr, som förskjutningar. Som skalv. Lyckliga och plågsamma. Det är ögonblick som skapar ambivalens. Som att få barn, som förälskelse. Man blir oerhört lycklig samtidigt som man blir oerhört rädd, säger Lars Norén.

BB granne med bårhuset
Förr låg BB och patologen i samma hus på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm, berättar han. På Riksteatern är scenen väntrummet på ett icke namngivet mindre sjukhus. När de två paren möts är det yngre på väg till BB men går fel i korridoren.
Lågmält, men med vibrerande närvaro har den tajta ensembeln spelat upp scenen utan att publiken missat minsta andetag. Inga yviga gester, däremot återhållen laddning. Som om "less is more" skulle gälla även skådespelarkonsten. Så har de också jobbat mycket på att hitta just det rätta tonläget.
- Vi har strävat efter det här anslagt. Vi har jobbat oehört detaljerat, sekund för sekund, minut för minut. Det har inte gått att forcera. Vi kommer att höja lite när vi får en större publik, men det är väldigt reducerat, väldigt stilla.
Skådespelarna brukar hylla Lars Norén för hans sätt att regissera. Även den här gången inleder han med att låta dem dansa, styrdans till Nick Cave.
- De får välja själva. Ofta blir det en lugn och en våldsam. Dansen är tystnad, ett sätt att lära känna varandra.

Summeringen
Två år utan en urpremiär av landets stora samtidsdramatiker låter kanske inte så märkligt. Tidigare har den högproduktiva Norén, nu 62, berättat att åldrandet givit honom kramp. Att viljan att hinna skriva blev så stark att han plötsligt inte kunde. Han arbetar på flera pjäser parallellt, ibland under många, många år. "Terminal" är en svit med sju kortpjäser varav trean och sjuan nu får premiär på Riks Drama; ettan och tvåan ska spelas på Stockholms stadsteater i höst. Kortpjäserna blev en svit när han upptäckte att några karaktärer återkom. Bokslutet till trots är de ingen slutpunkt.
- Jag vill gå vidare. Det finns en sista akt: summeringen. Då kan man börja räkna ihop de här olika högarna. Det kan ju komma i morgon för mig, men jag har ändå inte ont om tid. Det känns som om tiden blivit större i och med att jag kan se tillbaka. Jag har mer tid som ligger bakom mig, men det är ändå tid som finns.

Noréns stilla skalv

Abort, födelse eller konkurs. Om de livsavgörande händelserna handlar Lars Noréns "Terminal", om skalven som alltid finns kvar. - Det är ögonblick som präglar varje människas liv.