Nobelpristagaren: Möten med en stor berättare
Så trevligt, och ovanligt också, när någon man redan läst får Nobelpriset. Som nu Orhan Pamuk.Den store skildraren av Istanbul och av hemlandet Turkiet, i både historisk och modern tid. Född 1952, första romanen publicerad 1982.Och, sannerligen, en berättare.
Det vill säga: Jag såg den ligga där, läste baksidestexten - om en journalist som reser allra längst österut i asiatiska delen av Turkiet för att skriva om en självmordsvåg bland unga flickor - ögnade lite och och tänkte: Pamuk måste jag läsa.
Fast sedan blev det i stället "Det tysta huset". Hans andra roman, och det mest traditionella jag läst av honom. Slående med Pamuk är annars hans enastående litterära teknik, hans förmåga att fläta samman tid och rum och väva mönster alltmer vindlande som likväl hålls samman med allt mästerskap.
Men visst är "Det tysta huset" sinnrikt komponerad också den. Fem berättarröster avlöser varandra, samtidigt som allt berättas i jagform. Yttre ramen är tre vuxna syskons besök hos sin mycket gamla farmor, varvid det förflutnas mörka hemligheter rullas upp. Det är nog Pamuks mest lättillgängliga bok, och en fröjd att läsa.
Lättläst kan han väl annars inte sägas vara, däremot all möda värd. I "Det nya livet" undrade jag länge över vad det egentligen var, som jag läste.
En ung man blir här omvänd av en bok, som man efterhand får veta något mer om men inte allt. Han ger sig ut på jakt efter detta nya, sanna liv - på en drömlik odyssé genom det väldiga turkiska landet, på ständigt nya nattliga bussfärder.
Efterhand växer det där till något slags kamp mellan hemliga sällskap, som står mot varandra. Småningom stannar kringflackandet av, men huvudpersonen fortsätter likväl sitt djuplodande, utifrån olika "tecken" i tillvaron... och så, på själva slutsidorna, får man något slags blixtbelysning av det man läst. Så att genast man vill börja om från början.
Ett underliggande tema i denna symboltyngda - men också spännande, thrilleraktiga - roman är kampen mellan gammalt och nytt. Mellan traditionella värden, och moderna västerländska. "Det nya livet" väckte enormt uppseende i Turkiet, när den kom ut 1994. Pamuk blev med ens en omstridd rikskändis.
Därefter övergick jag till "Den svarta boken", som visade sig vara den mest vidunderliga av dem alla. Den yttre handlingen är där att en ung advokat blir övergiven av sin fru. Nu letar han efter henne, på det besatta sätt som är så typiskt för många av Pamuks gestalter. Bildligt talat vänder han på varenda sten.
Suggestiva vandringar blir det genom det oöverskådliga Istanbul, något som nu alltmer övergår i sökande efter en nära släkting, som också försvunnit och som han är säker på att frun vänt sig till. Denne är en stjärnjournalist, vars krönikor varje dag inflyter i en stor Istanbul-tidning och som har rykte om sig att förmedla betydelsefulla, dolda budskap.
Kapitel om kringirrandet i den myllrande staden varvas nu med dessa krönikor, det hela allt mer sinnrikt sammanflätat. Men - ska jag nu medge - det dröjde innan jag började ana strukturen på det hela.
För när allt detta letande bara fortsatte, i ständigt nya miljöer där ständigt fler historier berättades, började jag undra över om jag verkligen skulle läsa allt det här till slut. Var fanns "poängen"?
Men så, kanske var det rentav på allra sista sidan i första delen av de två, trädde berättelsen plötsligt in i en ny fas. Mönstret klarnade, och jag formligen flög igenom hela andra delen. Och jag tar med det där, eftersom det för mig säger en del om Orhan Pamuk och om den lön som han ger för mödan.
"Den svarta boken" är ett storartat grävande i rummet och tiden, i Istanbuls labyrinter likaväl som i tidens bottenlösa brunnar. En skildring som också lånat drag av detektivromanen, och där berättelserna på sällsamma vis förlorar sig i andra berättelser.
Det hela då parat med rika anspelningar på sådant som Tusen och en natt och sufiska litterära traditioner. Som man, bör väl sägas, inte behöver vara helt hemma i för att ändå ryckas med av.
Nyligen utkom på svenska Orhan Pamuks mer självbiografiska "Istanbul - minnen från en stad", recenserad på denna sida 29 september. En egensinnig beskrivning inte bara av en författares tillblivelse, utan av en hel stads utveckling. Skriven i helt annan stil än de andra böckerna, liksom mer anspråkslös.
Och "Snö" då, den som för min del det hela började med?
Ja, den har jag däremot inte hunnit läsa ännu.
För faktiskt var det rätt långt upp i åren, som jag upptäckte Orhan Pamuk. Närmare bestämt i somras, på biblioteket i Kramfors. När jag, på besök i sköna Ådalen, letade efter litteratur om industrins och arbetarrörelsens historia i trakten.
Då stod "Snö" där på en hylla. Sannerligen, slumpens härliga spel!
Så jobbar vi med nyheter